Lilla Hjärtat, Tintin och biblioteken

Folkbladet_25oktober_2012

Höstens debatt sammanfattad i Folkbladet den 25 oktober 2012, av Sanna Ulfsparre.

Det skriks mycket om censur i dessa dagar. Det är censur om föräldrar vill att deras barn ska slippa att matas med bara stereotypa bilder av sig själva medan de är så små att de inte kan värja sig. Det är censur om människor som lever i en mörkhyad kropp anser att det inte är okej att sådana kroppar framställs på olika kränkande sätt i böcker och seriemagasin. Det är censur om den som vill inte obehindrat får använda n-ordet eller om det ställs krav på att ta bort n-ordet ur äldre böcker när de ska tryckas på nytt.

Sorgset skriver vita politiker debattinlägg där de beklagar att svenska svarta barn inte ska få utsättas för blackface-figurer och andra våldsamma angrepp på den ömtåliga barnasjälvbilden och kallar det för censur. Christer Hermansson, kulturchef i Sigtuna kommun skrev i DN  och Madeleine Sjöstedt, kultur- och fastighetsborgarråd i Stockholms komun skriver på sin blogg ”Att förbjuda, ta bort och tysta ner skapar inte ett bättre och mer tolerant samhälle.”

Lyckligtvis tycks de flesta idag vara överens om att man inte får skrika ”svarting” obehindrat i radio, förolämpa fotbollsspelare genom rasistiska talkörer från läktaren eller diskriminera andra på grund av hudfärg. Men just när det gäller böcker och bilder tycks vi inte ha kommit särskilt långt. Yttrandefriheten är hotad helt enkelt, är den bistra slutsatsen. Att diskussionen handlar om vad barn ska få lov att utsättas för tycks ha gått de flesta förbi.

Den intensiva debatt som förts under hösten, kring stereotypa avbildningar av svarta, handlar inte ett ögonblick om att ”göra biblioteken till politiska instrument för att få människor att tänka på ett visst sätt”, eller om att censurera film. Den handlar om att skydda uppväxande svenska barn från bilder som skadar dem i deras identitetsskapande. Den handlar om alla barns lika rätt, såsom den beskrivs i de politiska dokument som hela världen är överens om ska gälla, rätten att slippa utsättas för kränkande behandling. Den handlar om att alla som skapar produkter för barn har ett ansvar för de bilder de sprider och om den etik vi alla vid det här laget borde ha i ryggmärgen.

Ju mer våra barn hunnit bygga sin egen identitet innan de konfronteras med olika fördomar som rör dem själva, desto starkare står de rustade och kan bemöta fördomarna. När barnen är äldre kan man föra diskussioner med dem om det man läser och varför det såg ut som det gjorde på den tiden när rasistiska bilder och ord användes. Men små barn klarar inte att ta till sig information om blackface-figurer och golliwogg, n-ordet eller andra djupt kränkande skällsord. De tar till sig bilderna och skapar sin världsbild utifrån dem.

Det viktigaste arbetet av allt måste väl därför vara att skapa bibliotek dit ALLA barn kan gå och mötas av böcker som innehåller positiva bilder av barn och vuxna som liknar dem själva, som hjälper dem att bygga en god självkänsla? Vi vill väl inte att barnen redan på dagis ska konfronteras med böcker som tydligt signalerar att flickor inte är lika mycket värda som pojkar, eller att människor med mörkare hudfärg inte är lika mycket värda som vita, eller där bilden av dem själva är underordnad?

Lika viktigt som det är att skydda våra minsta barn från böcker och film som framställer nazism, sexism eller pornografi som något normalt, borde det väl därför också vara att skydda dem från rasism och rasistiska stereotypa bilder från 30-talets rassegregerade värld?

Jag instämmer helt med Christer Hermansson (vi drar bara väldigt olika slutsatser) när han säger att ”När det gäller folkbibliotek, litteratur och läsning är alla medel tillåtna. Men det handlar om att våga vara prestigelös och ha modet att gemensamt mobilisera alla litterära krafter. Alla vi som har intellektuella muskler och makt att förändra människors läsvillkor.” 

En kortare version av denna artikel postades ursprungligen som en kommentar på en blogg av Madeleine Sjöstedt, som hade satt rubriken ”Censur på bibliotek” över sitt blogginlägg. Kommentaren försvann först, men kom sedan tillbaka.  Censur av oliktänkande? Det är i så fall inte första gången, det verkar nämligen som att de som skriker värst om censur också är de som flitigast just censurerar oliktänkande. Under hösten producerades exempelvis åtskilliga artiklar och debattinlägg av kunniga och skickliga skribenter som svar på vad som publicerats i DN om Lilla Hjärtat och Tintin. Men tidningen valde att inte ta in dem. Istället fick dessa skribenter publicera sig på annan plats.

Slutligen: all heder åt bibliotek som tar konsekvensen av att de tror på alla barns lika rätt, exempelvis i Botkyrka, där bibliotekschefen Margareta Berg säger att ”Så små barn som de här böckerna vänder sig till, tre- fyraåringar, kan inte förhålla sig till karikatyrer eller rasstereotypa bilder.” Och hon fortsätter: ”Alla ska kunna känna sig välkomna i Botkyrkas bibliotek, inte minst svarta barn och föräldrar till svarta barn.”

Det behövs en diskussion om bibliotekens maktposition och roll när det gäller att upprätthålla normer och idéer. Biblioteket kan inte betraktas som en neutral plats utan här skapas föreställningar om verkligheten. Att våga göra urval blir därmed en viktig del av uppdraget, skrev bibliotekarien Lena Grönlund tidigare i höstas i ett debattinlägg, i branschtidningen Biblioteksbladet nr 9 2012.

Efter hennes inlägg har Stockholms stadsbibliotek till skillnad från kollegerna i Botkyrka valt en ofarligare väg. Alla inköpta böcker av Stina Wirsén ska finnas kvar på hyllorna i alla stadens bibliotek, beslutade ledningen i slutet av 2012. Alltså även de som innehåller figuren Lilla Hjärtat, trots att konstnären själv valt att sluta teckna just den figuren på grund av höstens kritik.

Stadsbibliotekets beslut kritiserades av bland andra bibliotekarien Anna-Stina Takala, som tycker att Lilla Hjärtat-böckerna ska gallras och magasineras. Efter Christer Hermanssons inlägg i DN om censur har hon skrivit en replik, men redan i sin första artikel, även den i Biblioteksbladet, skriver hon: ”Det som i praktiken har hänt i ”Lilla Hjärtat”-frågan på biblioteken är att man har satt en omtyckt och respekterad barnboksförfattare i ena vågskålen och de svarta barnen i den andra. Här har barnen befunnits väga alltför lätt.”

Tidigare fanns en sammanfattande timeline med länkar till så gott som samtliga de inlägg som gjorts i debatten under hösten. Tyvärr är den borta nu. Ny länk postas här om det kommer upp en liknande länksida.

Länk till Barnens Bokklubbs sida, där redaktören Lisa Jannerling ställer frågan om Lilla Hjärtat är rasistisk. Hon får bland annat följande intressanta kommentar från Lisa i New York:

”Jag har inte bott i Sverige på 10 år men ibland skickar mina föräldrar svenska barnböcker till sina barnbarn. För något år sen skickade de boken ”Aj!” och jag började rodna. Varför vill de att vi ska introducera ett black-face för våra barn? Är det här normalt i Sverige nu? Har ingen annan reagerat? Min man och jag bestämde att vi bara skulle strunta i att läsa boken för våra barn, men vad vi ska göra av boken är som ett stående skämt, vi tycker nämligen båda att det (rent symboliskt) vore problematiskt att kasta in den i brasan. Några middagsgäster undrade hur den här barnboken kunnat passera alla inblandade i en utgivningsprocess och kunde inte se det som något annat än att ”rasism måste blivit socialt accepterat i Sverige”. De skojade vidare om hur det kanske hade gjorts en ”gullig” version av Maos lilla röda som vi kan läsa för barnen. Till saken: Det är oerhört sorgsamt och skrämmande om Sverige blivit så inskränkt att ingen ser vad det här är för bild och hur tvivelaktigt det är att försöka normalisera den. Just nu känner jag ingen hemlängtan.”

Följande länkar har tillkommit genom tips från läsare, efter publicering av artikeln ovan, jag tycker de är intressanta och lägger därför till dem här allt eftersom de kommer in.

Från tårta till Tintin
Hufvudstadsbladet, 8 Oktober 2012
Filmvetaren Hynek Pallas analyserar höstens debatt i Sverige  http://hbl.fi/kultur/2012-10-08/fran-tarta-till-tintin


OBS! Denna blogg modererar alla kommentarer. Hatiska eller kränkande inlägg kommer inte att publiceras. 

.

Annonser

9 reaktioner på ”Lilla Hjärtat, Tintin och biblioteken

  1. Tack! Du sammanfattar det här så bra! Kunnigt och med överblick. Det här borde alla som arbetar på bibliotek läsa.

  2. Tack för att du förklarar det som borde vara självklart för alla svenskar med humanistiska värderingar: alla barns rätt att slippa rasism på barnbiblioteken.

  3. Arbetar på bibliotek. Tar till mig allt, mycket bra sammanfattat. Det råder verkligen delade meningar här i biblioteksvärlden.

  4. Håller med om mycket men tycker fortfarande att det är en komplex fråga, och jag frågar mig om vi inte måste försöka få med oss allmänheten på vad det är vi gör på biblioteken? Håller med om att maktpositionen är en viktig fråga för biblioteken att diskutera internt, men det måste också finnas en dialog med resten av samhället om hur vi tänker när det gäller inköp och gallring. Det finns, som märktes under Tintingate, ett stort motstånd mot gallring vilket jag tror att man måste ta på allvar. Med det inte sagt att det är fel att gallra, tvärtom så är det ju nödvändigt. Men demokratin kräver en öppenhet och en dialog med medborgarna.

  5. Något av det bästa jag läst!!!
    Hur kan det som för mig framstår så tydligt i denna text, vara så svårt att förstå för somliga??
    Alla bör läsa detta.
    Tack

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s