Protester mot påstått valfusk i Guinea

Spänningen fortsätter att stiga i Guinea , igår var tusentals ute på gatorna i Conakry och polisen upplöste demonstrationen med tårgas. Idag avgick valkommissionens juridiske rådgivare och militärjuntans president hotade att avgå i ett raseriutbrott över protesterna mot påstått valfusk.

Den oberoende guineanska valkommissionens juridiske rådgivare Fodé Abass Bangoura avgick alltså idag i protest mot påstått valfusk, enligt Dakaronline.net och Guineedirect.com. Valkommissionens ordförande Pathe Dieng å sin sida, anser inte att valfusk på verkat utgången av valresultatet, enligt rapporterna. Inte heller EU:s eller amerikanska Carter Centers observatörer ska ha uttalat kritik, enligt flera källor.

Under eftermiddagen träffade presidenten Sekouba Konaté enligt en artikel på RFI:s hemsida representanter för det officiella Guinea, som fick veta att han var mycket upprörd över protesterna igår, som han tagit som en personlig förolämpning mot bakgrund av att löftet om fria val uppfyllts som lovat. Han ska enligt artikeln också hotat att avgå.

Igår deltog över 3000 missnöjda anhängare till Sidya Touré, många av dem kvinnor, i en demonstration i huvudstaden Conakry som upplöstes med tårgas av polisen enligt Al JazeeraRFI och bloggen Guinea Oyee. Också ikväll är en delar av Conakry, framför allt Route de la Corniche Ouest i närheten av Soumbedioune, blockerad på grund av demonstrationer. Det talas om en ännu större demonstration på torsdag och det kommer hela tiden rapporter om olika kandidaters anhängare är ute och tjafsar med varandra på olika sätt, inte bara i Conakry.

Sidya Touré protesterade i söndags mot valresultatet som presenterades fem dagar efter valet. Han anser att minst 80.000 röster har försnillats på olika sätt och att det har förkommit utbrett valfusk av olika slag. Om rätt ska vara rätt, så borde jag vara med i den andra valomgången, sa han den 4 juli till Jeune Afrique.

Valurnor innehållande tusentals röster återfanns i lördags i Conakry hos militären i Matoto, Conakry. Anklagelser om stulna valurnor har förekommit sedan förra veckan, enligt en artikel från AP (Associated Press), men först när urnorna i Conakry kunde tas i beslag bekräftades detta. Spänningen i landet har ökat sedan dess och den juridiske rådgivarens avgång samt demonstrationerna är en del av konsekvenserna.

De försvunna valurnorna är bara ett av de problem som uppdagats i valets efterdyningar. Från hela Guinea har det kommit sms-rapporter om att människor haft alldeles för långt till närmaste vallokal, att det rått förvirring om hur man gör när man röstar (inte så konstigt eftersom det är landets första fria val) och att många invånare på grund av att de inte kan läsa eller skriva inte hittat till rätt vallokal eller inte förstått att de måste använda röstkort. En av valkampanjernas ledare, Zhalikhatou Diallo, intervjuades av AFP.

Från andra vallokaler rapporterades motsatt problem, nämligen att man låtit invånarna rösta mot att de visade upp nationellt id-kort eftersom så många missförstått informationen, eller att det kommit in fler röster än det funnits röstberättigade registrerade. Det klagades också över att bara vissa fullmaktshavare getts tillåtelse att rösta åt andra. Dessutom har det kommit anklagelser om att vissa partiers röster underkänts i större utsträckning än andras.

Många av anklagelserna blir svåra att bevisa. De praktiska svårigheterna har varit stora runt valet. Både invånarna och administrationen saknar erfarenhet av allmänna och rättvisa val.

Om inte Guineas högsta domstol godkänner Sidya Tourés protest så kommer den andra valomgången enligt planerna att äga rum den 18 juli, med kandidaterna Cellou Dalein Diallo och Alpha Condé som enligt det officiella resultatet fick flest röster i valet.

Vi rekommenderar följande sajter för korrekt information om situationen i Guinea:
Al Jazeera
Jeune Afrique
BBC
Guinea Oyee!
The Age

Övriga bra sajter för Afrikanyheter och världsnyheter:
Human Rights Watch
Huffington Post
Reuters
Radio France International
Le Monde / Afrique

Cellou och Alpha vidare till nästa valomgång i Guinea

Valresultatet är klart i Guinea. De officiella siffrorna visar att Cellou Dalein Diallo (39,72%) och Alpha Conde (20,67%) blev valets stora vinnare. Valresultatet ska godkännas av högsta domstolen i Guinea på söndag, därefter fastställs datumet för nästa valomgång. Troligen blir det den 18 juli. Notis på RFI:s hemsida

Intervju med Cellou Dalein Diallo på France 24 h – klicka på bilden till höger. Cellou var Guineas premiärminister under General Lansana Conteh, år 2004-2006.

Många guineaner hade samlats utanför presidentpalatset i Conakry under kvällen,  men den officiella tiden då resultatet skulle annonseras (20.00 lokal tid) överskreds med många timmar. Anledningen? Valkommitten fick inte lov att störa militärjuntans ledare Sekouba Konaté när han kollade på fotbollsmatchen Ghana-Uruguay…

För att följa rapporteringen via sms, den service som öppnats för allmänheten i Guinea för att säkra en neutral övervakning av valet, gå till sidan http://www.allianceguinea.org/ushahidi/.

African Cinderella – en askungesaga om barns utsatthet

På måndag kl 19.00 är det svensk premiär för uppsättningen Cinderama – African Cinderella – på Riksteatern i Hallunda, i samarbete med Ghana National Theatre. Föreställningen, som är 1 timme och 40 minuter lång, är först och främst tänkt för en afrikansk publik och spelas på engelska, med en historieberättare som sammanhållande länk mellan de olika tablåerna. Efter urpremiären i Ghana den 6 mars, på landets självständighetsdag, har Cinderama spelats för över 8500 personer i hemlandet innan det nu är dags för den svenska turnén, med stöd av Svenska Institutet. Den inleds på måndag i Hallunda och avslutas i maj i Falun. Bland annat spelar ensemblen under scenkonstbiennalen för barn och unga, Bibu, i Lund. Biljettpris på måndag 150 kr, 30 kr rabatt med scenkonstpasset. Platser finns fortfarande kvar.

Efo Kodjo Mawugbe

– Turnén och föreställningen är ett resultat av många olika faktorer, säger svenska Francesca Quartey, som regisserat och samarbetat med manusförfattaren – den kände ghanesiske dramatikern Efo Kodjo Mawugbe, prisbelönt konstnärlig ledare för National Theatre of Ghana. De två möttes för några år sedan i Accra och resultatet av det mötet har nu alltså blivit en gemensam produktion, där Riksteatern medverkat i arbetet och Svenska Institutet bidragit. För Francesca själv har projektet varit en del av en process som innebär sammanfattande av både det professionella och det privata.

Francesca Quartey.

– Ser du de här figurerna i dekoren, som ser ut som hjärtan? De är inte hjärtan, de är den grafiska bilden av figuren Sankofa, en fågel som vänder sig bakåt för att plocka upp sitt ägg. ”Go back and get it”, typ. Den symboliserar min process. Jag har tagit till mig att Ghana är en del av mig, min pappa kommer därifrån och även om jag är uppvuxen i Sverige är det en del av mitt arv. Så kändes det inte första gången jag kom dit 1990. Men det har hänt otroligt mycket inte bara för min del sedan dess. Ghana har haft en otroligt positiv utveckling och där finns en stark framtidsoptimism. Jag hoppas kunna göra mer professionellt i Ghana, jag har funderat på att skapa ett kulturcenter.

Ghanas nationalteater har en tradition av att göra familjeteteater med pedagogiska budskap. I den muntliga kulturen är teater, sång och dans (klassiska element i afrikansk teater) en av de bästa formerna för information och undervisning. Exempelvis fick teatern uppleva att det efter en period av uppsökande teaterföreställningar i en av Ghanas tio regioner, där graviditetsrelaterade sjukdomar blivit en av de vanligaste dödsorsakerna bland kvinnor, märktes en stor skillnad – kvinnorna sökte nu upp hälsovården och fick hjälp i tid.

– Den här typen av teater är inte främst talad. Den handlar mycket mer om uttryck och kulturella koder och om kontakten med publiken, att hela tiden ha koll på hur de mår och att de hänger med, säger Francesca. Det är ju förstås väldigt annorlunda teater för mig som är ett barn av Stanislavskij, men den här föreställningen är ju framför allt gjord för en ghanansk publik, så vi har ägnat oss åt att arbeta mycket med uttrycken istället och med andra saker för att få fram en riktigt bra och tajt föreställning.

Dzifa Aku Glikpoe. FOTO: Merete Grut

Dzifa Aku Glikpoe.

Askungesagan är ytterligare en berättelse som vill förmedla ett budskap om barns och kvinnors rättigheter. Berättelsen om Askungen, flickan som får lida på grund av att hon inte är älskad av sin styvmor och hennes döttrar, är universell och har berättats i många olika former världen över. Men temat är också brännande aktuellt, inte minst i Ghana. Att barn växer upp i en styvfamilj är mycket vanligt där, liksom som i de flesta andra afrikanska länder. Ekonomiska skäl, eller personliga, gör att barn lämnas bort – eller själva lämnar hemmet. Ibland tvingas barnet byta familj när en släkting behöver hjälp, eller så får en person som familjen tror ska kunna ge barnet bättre chanser i livet ta hand om det. Men alldeles för ofta blir resultatet att barnet hamnar i en mycket svår situation, utnyttjas för att göra gratis arbete åt styvfamiljen och kränks eller misshandlas psykiskt eller fysiskt av de övriga familjemedlemmarna. Problematiken förekommer också i polygama familjer med flera fruar eller när unga flickor gifts bort med äldre män och kommer till en ny familj där de inte sällan får ta på sig en stor del av ett tungt hushållsarbete.

Edinam Korkor Atatsi.

Flera av ensemblens medlemmar är mycket kända i Ghana och har medverkat i filmer och TV. Ensemblens kanske mest rutinerade skådespelare är Dzifa Aku Glikpoe (senaste film: Scorned, regisserad av Shirley Frampong-Manso, se filmaffischen här) och Edinam Korkor Atatsi, som båda är medlemmar av Abibigromma, den fasta ensemblen i Ghanas Nationalteater – National Drama Company. Edinam Atatsi arbetar också som regissör inom teater och film. De bekräftar att det under de senaste tio åren kommit fram en mängd mycket duktiga kvinnliga regissörer och filmmakare i Ghana.

Thomas K Agbemehian.

Musiken i föreställningen är till stor del traditionell, under pressvisningen framförde ensemblen en bröllopsdans, Bobobor, från Ewefolket. Enda musiker är trummisen Thomas Kweku Agbemehian, från The National Dance Company i Ghana, men han får å andra sidan assistans av alla de andra i ensemblen som sjunger och ackompanjerar med andra rytminstrument och klockor.

Läs mer om ensemblen och om föreställningen på Riksteaterns hemsida, och mer om hur den tagits emot i Ghana på Svenska Institutets hemsida. Läs den blogg som de svenska deltagarna i projektet skrev under sin resa till Ghana. Se Kulturnyheternas inslag (klicka fram till 7:25) Och framför allt, försök hitta en möjlighet att se föreställningen. Här under ytterligare några bilder och en videopromotion från premiären i Ghana.

TEXT & FOTO © Merete Grut

Dzifa Aku Glikpoe som den elaka styvmamman och Ruth Okaniokor Okan-Adjetey som Cinderama (Askungen).

De elaka styvsystrarna, Audrey Naa Adoley Addo (Aggie) och Lily Oforiwaah Mustapha (Edinam).

Medlemmar ur ensemblen i Bobobor, en bröllopsdans från Ewefolket.

Tiden flyger

En lång vinter är nästan slut… lite snö kvar i skuggan bara, men snart är den borta. I Guinea diskuterar man om det ska bli val i sommar. På Södra bar dansar man till Bambaata Bambaata. En härlig vår och het sommar ligger framför oss med en massa äventyr i famnen. Och jag har vaknat ur min vinterdvala! La vie est belle!!!

Farväl Ramata Diakité

Det är nu snart två veckor sedan Ramata Diakité – en av de starkt lysande kvinnliga sångerskor från Mali som turnerat världen över och samarbetat med en rad andra berömdheter – gjorde oss en stor afrikansk artist fattigare. Hon dog i sviterna av en hepatitinfektion, bara 35 år gammal. Mycket tråkiga nyheter för alla som älskar Malis musiktradition och det speciella soundet hos sångerskorna från Wassoulou, där hon var född.

Ramata Diakité gav ut sin första platta 1995, men hade sitt verkliga genombrott med cd:n Na (mamma) som kom ut 1999. Hon tilldelades 2006 bland annat utmärkelsen Tamani d’Or som årets bästa kvinnliga artist i Mali – hon hade då släppt plattan Maba i samarbete med labeln Organic Music. Hon blev också (enligt Mali Web) andra kvinnliga artist i Mali efter Oumou Sangaré att sälja sammanlagt över 100.000 plattor.

För bara ett år sen var hon en av höjdpunkterna för många på Ali Farka Toures Festival i Niafounke, vid Nigers stränder och hon har fortsatt att framträda under 2009. Det var inte alls väntat att den långdragna hepatitinfektionen faktiskt skulle ta hennes liv. Hon gifte också om sig så sent som fem veckor innan hon avled.

Managern och vännen Erich Ludwig, som hanterat Ramata Diakites webnärvaro,  och varit co-manager för henne i samarbete med Organic Music, skriver personligt om samarbetet på sin blogg – där det också finns en fantastisk låt och länkar till vidare läsning och lyssning. Även Markus James, som bland annat var road manager för Ramata i USA, skriver personligt om henne för onlinemagasinet Afropop Worldwide.

Aminata.se

Ramata Diakités hemsida

Ramata Diakité på Wikipedia

Om Ramata Diakité på World Music Central

Bakgrundsartikel hos Afropop Worldwide

Ramata Diakité på LastFM

 

 

Gripande och lekfull musikteater

Jag har varit och sett musikteaterföreställningen ”Harriet L”. Rekommenderar den varmt, om ni har en helgkväll någon gång under tiden fram till den 5 december.

HarrietL_3

Jannike Grut och musikern Nanna Walderhaug i pjäsen Harriet L. FOTO: Merete Grut

Jannike Grut är knivskarp, rolig och gripande som poeten och konstnären Harriet Löwenhjelm i Agneta Elers-Jarlemans stycke Harriet L – som bjuder på befriande humor, många skratt och samtidigt berör ända in i hjärteroten. Kompositören Gunnar Edanders tonsättningar av Löwenhjelms poesi får här med två gitarrer och två röster ny skön dräkt, med musikern Nanna Walderhaug som Jannike Gruts sidekick på scenen.

Pjäsen leker sig igenom Harriets liv – från barnaåren till sanatoriet där hon dog så ung – och porträtterar en flicka som inte ville begränsas av moderns och familjens borgerliga uppfattningar om vad som var lämpligt, kvinnligt, eller ståndsmässigt. I Moderna Teaterns tappning har hon jeans och gympaskor, och känns både bekant och främmande på samma gång.

Åtskilliga i publiken satt med tårar i ögonen när pjäsen var slut. Samtidigt kände åtminstone undertecknad sig glatt upplyft av det humoristiska i pjäsen som i brottstycken gränsade till högkvalitativ stand-up-comedy. Även den egensinniga och poetiska scenografin av Anna Nyberg överraskar och lockar till leenden – och eftertanke. Helt klart en sevärd scenproduktion.

Fakta om föreställningen. På Scen: Jannike Grut och Nanna WalderhaugRegi och manus: Agneta Elers-JarlemanMusik: Gunnar EdanderPoesi: Harriet LöwenhjelmScenografi: Anna NybergKostym: Anna Ardelius • Mer info på Moderna Teaterns hemsida.

Ny serie på tv om rasismens historia

Onsdag den 28 oktober – samma dag för övrigt som filmen ”This is it” om Michael Jackson har biopremiär – startar en serie om sju program i svensk tv som berättar om rasismens historia. Det är UR som har producerat serien, som ska visas i SVT2. Första programmet visas kl 19.30 på onsdag. Missa inte. Följ länken för att se en trailer ur den del som handlar om Sveriges slavhandel i Ghana.

The history of racism – Swedish slave trade in Ghana from Soeasy on Vimeo.

Videodokumentation – Guinea

Det finns nu åtskilliga filmer ute på YouTube som både publicerar intervjuer med oppositionella och ger bakgrundsinformation om situationen i Guinea. Det mesta är på franska, men Al Jazeeras engelska kanal är också representerad bland klippen. På BBC:s hemsida kan man också se en del klipp.

Intervju med oppositionsledarna, RFI (Radio France International) / franska

Dagen efter massakern, bilder från Al Jazeera / engelska

Vittnen berättar om våldtäkter på kvinnor, France 24 / engelska

Hemma hos oppositionsledaren efter soldaternas besök klockan tre på natten, själv var han inte hemma utan på sjukhuset, vilket han tror räddade hans liv / franska

Intervju med kapten Moussa Dadis Camara, RFI / franska

Reporters: Special Report on the president of Guinea, France 24 / engelska

Nyhetssändning tidigare i år från statliga TV-stationen RTG / franska

Övergreppen dokumenterade

Obs inlägget har uppdaterats!

Radiointervjuer med våldtagna kvinnor i Conakry, gjorda av reportern Ofeiba Quist-Arcton för den amerikanska radiostationen NPR, ger nu ytterligare skakande bilder av händelserna under den 28 september och därefter. En kvinna berättar bland annat att hon – efter att ha gripits i samband med demonstrationerna – hållits inspärrad i en villa tillsammans med andra kvinnor, de drogades och blev regelbundet våldtagna av ett stort antal män – alla militärer – under flera dagar.

”A woman’s place is in the home. If you want political rallies, we’ll show you political rallies. We’ll show you who’s in command in this country.” artikel, NPR

Hennes lidande tog slut då en soldat upptäckte att han kände henne och befriade henne. Vad som hänt de andra vet hon inte. Hon har inte heller vågat berätta för sin man vad hon varit med om, av rädsla för hans reaktion och av skam.

Corinne Dufka, senior West Africa researcher with New York-based Human Rights Watch, says the group has documented abuses by troops before, but this was different: ”What was new about the sexual violence on Sept. 28 and in the days after has been the public nature of it — the stripping of women, raping them, putting the barrels of guns inside their vaginas,” she says. ”This type of thing has been extremely shocking to Guineans — a very, very conservative society that have simply never seen this type of thing before.” artikel, NPR

Sexuellt våld har kommit att bli ett av de vapen som används av brutala regimer för att slå sönder strukturerna hos politiska motståndare. Att det används allt oftare är också ett tecken på att den strategin fungerar. I ett djupt konservativt och muslimskt samhälle som Guinea är allt uppbyggt kring begrepp som respekt, auktoritet, heder och familj – och kvinnornas heder är knuten till deras sexualitet. Genom att öppet klä av, våldta och skända sina politiska motståndares kvinnor försöker man vända deras män och anhöriga mot dem – och på så sätt vända samhället mot sig självt.

I en mer personlig artikel på NPRs hemsida beskriver reportern Ofeiba Quist-Arcton hur berörd hon blev av de guineanska kvinnornas berättelse. Men hon skriver också att de kvinnor hon mötte var djupt kränkta, men inte knäckta. Länk till artikeln.

Guinean women have a history of being assertive in civil society, a vocal lobby speaking out and challenging successive authoritarian regimes and toxic military governments.

There is no doubt that the women are feeling battered, physically and emotionally. But one doctor told me, her voice full of passion, compassion and indignation, ”With the last breath in my body, I will fight to restore the dignity of our women. The soldiers may have beaten us, they may have raped us, but we will win the battle for decency, democracy and respect in Guinea.”  Ofeiba Quist-Arcton, NPR

Organisationen Human Rights Watch har krävt att alla de som fängslats av säkerhetsstyrkorna i samband med demonstrationerna den 28 september omedelbart ska friges, eller få veta vad de anklagas för. På organisationens hemsida finns aktuella artiklar om den senaste händelseutvecklingen i Guinea, men också tidigare dokumentation om brutalitet från militärens sida och oacceptabla förhållanden i landets fängelser. Läs mer på Human Rights Watchs sida för Guinea.

Den arabiska tv-kanalen Al Jazeera har träffat anhöriga till saknade, som ännu inte återfunnits. Juntan anklagas för att ha gömt undan minst hundra kroppar, kanske fler. Reportern Yvonne Ndege har träffat också ordföranden för Guineas Human Rights Commission, Thierno Maadio. Varning för starka bilder.

Guinea – på väg att slitas sönder inifrån

Nu på morgonen kom budet om ytterligare ett politiskt mord i Conakry, på Amadou Sadio Sader Diallo, tidigare sekreterare för La jeunesse de Conakry, numera ”directeur national adjoint de l’emploi et de la promotion des jeunes”. Beväpnade män tog sig in i hans hem i Dubreka klockan tre på natten mot måndagen, förklarade att de kommit för att döda honom och sköt ihjäl honom mitt framför hans fru och barn. Männen lämnade huset med Diallos två mobiltelefoner. Enligt webbsajten aminata.com har det inte gått att få bekräftat om de beväpnade männen var militärer.

Under den korta tid som har gått sedan händelserna den 28 september i Conakry har alla bilder och tankar förföljt oss och lämnar oss ingen ro. Det svider i våra hjärtan och i vårt skinn. Det känns som om någon skulle ha misshandlat oss också, vi som är så långt borta men ändå så så nära i tanke och känsla. Är Guinea helt i Dadis händer? Är han ensam kvar på spelplanen? Enligt artikel idag på guineenews.org befinner sig de flesta oppositionsledare just nu i exil i utlandet.

Mobilfilmer och mobilbilder, twittrare, bloggare, pressfoton och ögonvittnesskildringar har avslöjat att den självutnämnde presidenten kapten Moussa Dadis Camaras soldater begått de mest fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter och allt vad mänsklig värdighet heter i Conakry. Vi har hört ögonvittnen som talar om massgravar med många fler döda än bara de 157 som räknades in på sjukhusen under dagen den 28 september.

”Troops were ordered to collect bodies in and around a stadium where the military charged into a huge opposition rally and take them to the Alpha Yaya Diallo army camp rather than to morgues, according to a Red Cross source quoted by the AFP news agency” – review on France24.com

Vi har sett bilder på soldater som mördar och lemlästar, knivhugger, våldtar och skändar kvinnor. Döda ungdomar på lit de parade. Förtvivlade anhöriga som letar efter sina barn och släktingar. Vi har hört att skändandet fortsatt, soldaterna har hämtat skadade och våldtagna på sjukhusen och fört bort dem, liksom de även fört bort många demonstranter levande, mot okända öden. Vi har sett att soldater slagit sönder och plundrat hemma hos oppositionella. Vi ser en president som försöker skämta bort allt och beter sig fullständigt irrationellt. En armé som är beväpnad till tänderna – och som verkar bortom all kontroll.

”Camara’s eccentric behaviour has come under the spotlight after a succession of hazy speeches and sudden outbursts of anger in TV appearances.

“Don’t take me for your little boy, I’m president, president of Guinea! (…) You’re not the one who gave me this power, I took it”, said Camara after removing his sunglasses and staring menacingly at a German representative of the European Union during a diplomatic meeting earlier this year.”  –  review on France24.com

Vem ska rädda Guinea? Med en av Västafrikas mest välutrustade arméer och en befolkning som redan är hårt prövad av fattigdom, analfabetism, skenande inflation, korruption och banditism? En mycket hög andel av guineanerna – nära 50 procent – är ungdomar under 25 år och många av dessa ungdomar är arbetslösa, desillusionerade och desperata. Det är också en av förklaringarna till att så många gått ut på gatorna för att trotsa militärjuntan. Ungdomarna känner att de inte har någon riktig framtid, de ser inte heller någon framtid för landet, samtidigt som de är uppfostrade i traditionen att de kommer från ett stolt land. Ingen förödmjukar eller hunsar en guinean ostraffat, typ.

Guineas historia är berättelsen om ett mycket rikt land med stolta traditioner och oerhörda möjligheter – som allt för länge har plågats av dåligt ledarskap, fattigdom och låg omsorg om befolkningen. Guinea stod emot fransmännen, förödmjukade Frankrikes President de Gaulle när han kom på besök och blev självständigt tidigt, redan 1958. Guinea har enorma rikedomar i form av naturresurser, kultur och ett generöst och modigt folk. Men vad har landets ledare gjort av friheten och rikedomarna? Skrämmande nog verkar det ligga mycket i det någon sa att ”friheten från kolonialismen är numera lika med friheten att bli utsugen av sina egna”.

Under landets förste president efter kolonialismen, Sekou Touré, var situationen stabil, men ur demokratisk synpunkt – särskilt mot slutet av hans nära 30-åriga diktatur – var tillvaron ohållbar för guineanerna, med många politiska fångar och politiska flyktingar. När Sekou Touré dog i början av 1980-talet hoppades alla på en demokratisk utveckling. Förhoppningarna var stora till och med efter det att ett militärbefäl vid namn Lansana Conte tagit makten i en militärkupp. I början av Contes ledarskap såg det också ljusare ut. Politiska flyktingar i exil återvände hem. Driftiga personer började arbeta för en modernisering av landets inre marknad och kontakterna med omvärlden. Men samtidigt blev det allt tydligare att man gick mot ytterligare en diktatur. Mot slutet av sin regim såg Conte ständigt mellan fingrarna med korruptionen runt omkring sig, samtidigt som han såg till att berika sig själv och sin familj, istället för att hjälpa sin befolkning. Allt mer extrema klyftor mellan fattiga och rika i Guinea har bidragit till att öka instabiliteten i landet under de senaste åren.

Den nye självutnämnde presidenten, Moussa Dadis Camara, som numera går under smeknamnet ”Idi Amin” på Conakrys gator, är alltså bara en i raden av exploatörer. När han kom till makten tänkte folk: ”Ok, det är inte bra att de gjorde en kupp, men han kanske kan åstadkomma något, det kan i alla fall inte bli sämre”. Men det har det blivit. Problemen har nu eskalerat till en mycket instabil och farlig situation där spänningarna snabbt skulle kunna slå över i ett inbördeskrig med etniska övertoner. Det utlovade anti-korruptionsarbetet verkar ha landat i att den nuvarande regeringen tagit över intäkterna. Ingen vet vart de återlämnade medlen tagit vägen. Ingen vet heller var de miljarder dollar har tagit vägen som Dadis säger sig ha kammat hem genom en ny överenskommelse om gruvdrift med ett kinesiskt storbolag.

Utvecklingen i Guinea liknar just nu tyvärr på många sätt den utveckling som föregick de utdragna inbördeskrigen i framför allt Sierra Leone men också i Liberia. I en sönderfallande stat där normala samhällsstrukturer inte längre upprätthålls eller existerar – och där militären riskerar att falla sönder i flera mindre grupperingar med olika intressen och olika ledare – lämnas vägen öppen för brutala brott mot befolkningen, illegal droghandel och vapenhandel över gränserna. Att behålla kontrollen över råvarutillgångarna blir då också en central del av maktens intressen och nödvändigt för att kunna behålla kontrollen över landet.

Särskilt Liberias president, Ellen Johnson-Sirleaf, har varnat för utvecklingen i Guinea. Hon har sagt att det skulle kunna destabilisera hela regionen om Guinea kastas in i ett inbördeskrig. Företa Nationerna har lovat att en opartisk kommission ska undersöka händelserna den 28 september, ICC har lovat att granska dem och det har kommit fördömanden från både nationer och nationsförbund. Men hjälper det?

En utländsk intervention framstår som mycket orealistisk i dagsläget, eftersom den självutnämnde presidenten har samlat inte bara vältränade och välutrustade guineanska styrkor omkring sig utan också – enligt uppgifter från flera olika källor – tidigare rebeller och yrkessoldater från gränstrakterna mot Sierra Leone och Liberia. De vilda rykten som just nu sprids i Conakry om en snart förestående fransk bombning av Guinea framstår därför också som rena fantasier – eller ännu värre, goda ursäkter för militären att hålla landet i ett allt hårdare grepp.

Just nu är det onaturligt lungt i Conakry. Lugnet före stormen? Ambassader från ett stort antal länder står nu tomma. Frankrike, Belgien, Kanada, Libanon och USA har alla uppmanat sina medborgare att lämnna landet. US Peace Corps har evakuerats till Mali, flyttlassen gick för snart en vecka sedan. Det är med sorg i hjärtat jag tittar på filmerna från Conakry på YouTube, den här under visar en bilfärd genom ett avslappnat vardagsliv utan soldater i varje gathörn och avslutas vid en känd hotellrestaurang. Och jag frågar mig; kommer Guinea att klara krisen? Kommer det, som en del hoppas, att ”vara över om några dagar, á l’Africain”? Kommer situationen att stabiliseras? Eller behövs det, som andra säger, en total reform av armén för att åstadkomma äkta förändring?