Nya generationer med nya värderingar behöver nya böcker utan n-ordet. Om den norska debatten.

Barnboksförfattaren Ulf Nilsson, ni vet han som skrivit bland andra böckerna om Lillasyster Kanin, gjorde nyligen ett inlägg i Helsingborgs Dagblad om censur av barnböcker – apropå den debatt som nyss dragit igång i vårt grannland Norge om författaren Thorbjørn Egner, samtida med och lika folkkär som Astrid Lindgren i Sverige.

Thorbjørn Egner har bland annat författat Vesle Hoa, en med Ulf Nilssons resonemang litterärt oantastlig visa för barn som skrevs 1951 och fortfarande går att hitta på nätet. Utrensningen av denna text ur Egners visbok blev 2006 startskottet till en infekterad offentlig diskussion om n-ordet och andra kränkande ord, som fortfarande pågår i Norge. På svenska heter detta omistliga verk ”Hottentottvisan”.

Det som förvånar mest i Ulf Nilssons artikel från 14 januari 2013 är väl framför allt det raljerande och ogenerade försvaret av n-ordet. Det är skadligt för barnen att inte få möta alla sorters skildringar även om de är omoderna – ja det är helt enkelt censur att ändra gamla böcker så att texterna är i takt med tiden, är Nilssons paroll. Vad föräldrarna tycker har mindre betydelse.

”Nu blåser det visst upp en ny debatt i Norge om ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. I Sverige känner vi igen tongångarna: Tintin är problematisk, Elsa Beskows könsroller måste läggas till rätta och vad ska man göra med Pippis pappa som är negerkung?”

””Dags att begrava Egner”, sades det i debatten. Ja, och låt då Elsa Beskow åka med i liktåget! Och ändra så att Pippis pappa jobbar på dagis (eller förskolan, då, ursäkta)! När barnen blir lite större får vi ta bort klassiker, för de kan innehålla tankar som vi inte tänker idag. Gräv ner bibeln allra djupast! Läs bara dagens tidning. Aldrig gårdagens, för den kan innehålla omoderna synsätt.”

Men, vänta, låt oss backa bandet lite. Vilka ord var det nu som Egner använde i sina tidiga verk? Var det inte bara så sent som 2006 som familjen Egner beslutade att sången Vesle Hoa, den om ”en negergutt” som ”var en ekte hottentott” och ”bodde i en negerkrål”, skulle strykas vid nytryck av Thorbjørn Egners sångbok ”Kaptein Sortebill og 40 andre Egner-viser”? Familjen gick väl också ut med ett pressmeddelande där de förklarade att ”Når noen i dag oppfatter visen som sårende, er det ikke vanskelig for oss å sløyfe denne i samlingen”?

Både familjen och förlaget ansåg alltså att det faktiskt handlar om vanlig anständighet att ta alla de människor på allvar som anser att de ord som ingick i visan är nedsättande och obehagliga att behöva utsättas för.

Trots det tycks Ulf Nilsson alltså anse att n-orden borde fått stå kvar och förmedlas vidare till dagens svenska och norska barn? Han är i såfall inte helt ensam. Den norske barnboksförfattaren Arne Svingen hävdade hösten 2006, i en debatt i norsk tv , att n-ordet numera fått ett nytt innehåll och inte skulle behövas ta bort ur Egners visbok. Flera andra norska debattörer gick också ut och sa i klartext att om det inte passade med n-orden kunde de som inte gillade det ta och ”resa tillbaka dit de kommer ifrån”.

Inte ens det statliga norska språkrådet ville till en början backa från n-ordet, men fick så småningom ge med sig och gå ut med ett meddelande om att n-ordet bör användas med försiktighet då det kan uppfattas som kränkande.

Den norska debatten om Vesle Hoa har sammanfattats i ett föredrag av Tonje Vold, som publicerades förra året på norska Barnebokinstituttets hemsida. Hon menar att diskussionerna kring visan i själva verket synliggjorde en norsk identitetskris.

”Egners vise tok plass i debatten som en katalysator for en rekke ulike diskusjoner. Disse handlet om så mye mer enn akkurat Vesle Hoa (og Pippis pappa): om størrelser som litteratur, språk og makt, samt om nasjonalfølelse og rasisme.”

”Sjelden har vel en norsk barnevisefigur stått i sentrum for en så opphetet og bredt engasjerende debatt som Thorbjørn Egners Vesle Hoa befant seg i høsten 2006. Femtito år siden han først oppsto på en grammofonplate, ble halve kultur-Norge og resten av landet med, fullstendig vippet av pinnen da det ble kjent at Thorbjørn Egners familie hadde besluttet å fjerne visa om ham, den såkalte «krålen» og Babu-stammen, fra et nytrykk av Egners visebok.”

Hösten 2011 gjorde Aasta Marie Bjorvand Bjørkøy, språkvetare vid Oslo universitet, också en grundlig genomgång av vilka litterära texter som varit föremål för revision eller diskussion i Norge under de senaste åren, i en artikel i tidningen Morgenbladet. Astrid Lindgrens böcker har exempelvis reviderats av norska bokförlag så att Pippis pappa numera är ”söderhavskung”. Bjorvand Bjørkøy är tveksam till revision, men anser samtidigt att det är en romantisk föreställning att författare skulle vara så genialiska att deras texter inte någonsin skulle behöva ändras.

”Tekster blir til gjennom et sosialt samspill mellom ulike aktører. Forestillingen om den geniale forfatter som isolert fra omverdenen skaper og produserer tekster, er på mange måter en romantisk illusjon. Likevel synes jeg det er lettere å akseptere at forfatteren selv endrer enn om andre griper inn.”

Den nu förnyade norska debatten startade med en krönika i Aftenposten om föreställningen Folk og røvere i Kardemomme by (Folk och rövare i Kamomilla stad) på norska Nationaltheatret i Oslo, som skribenten Sophia Jupiter varit och sett med sitt barn. I sin text går hon till generalangrepp på de värderingar som förmedlas i den bok som ligger till grund för teaterstycket och dess författare Thorbjørn Egner. Hon är skakad av budskapet i pjäsen, som hon tycker förmedlar inte bara en unken syn på jämställdhet mellan män och kvinnor utan även en mycket konservativ syn på mångfald.

”…gjennom denne oppsetningen bidrar [vi] til å vanskeliggjøre arbeidet for mangfold og likestilling i flere generasjoner fremover. Det gjelder også for alle som gir boken i dåpsgave til et nyfødt lite individ eller leser høyt fra den i barnehagen. Det finnes så mye god og underholdende kultur for barn, ikke minst klassikere, som utruster små mennesker til å leve i et komplekst fellesskap.

Så, kjære Norge, et velment spørsmål fra en sann venn: Er det ikke på tide, etter å ha latt Thorbjørn Egner leve i 100 år, å ta skrittet inn i 2000-tallet og begrave ham for alltid?”

Den drastiska formuleringen har väckt debattörerna i Norge igen, och nu diskuteras på nytt om det är motiverat att ändra i barnbokslitteraturen och i barnvisorna så att de passar samtiden. Är det den äldre generationens sentimentala önskan om att pracka på de yngre sina barndomsminnen och sin egen föråldrade världsbild som ligger bakom oviljan till förändring? I så fall riskerar vi väl genom att romantisera de gamla böckerna och föra vidare de stereotyper som de förmedlar att konservera de riktigt gamla och utdaterade värderingar om män, kvinnor, olikheter och mångfald som det nordiska samhället för länge sedan borde ha lämnat bakom sig?

Vi kan meddela att tiden har gått Ulf Nilsson. Nya generationer har fötts och tar snart över världen, barn som aldrig har hört talas om Elsa Beskow och är förskonade från att någonsin ha hört Torbjörn Egners gamla hottentottvisor. Och som har föräldrar som inte vill att de ska behöva det heller. En ny världsbild där alla är lika mycket värda är på väg att ersätta den gamla vita maktordningen och det är faktiskt dags att skriva nya böcker, för en ny tid. Och ingen i den nya generationen kommer att gråta över det.

Lilla Hjärtat, Tintin och biblioteken

Folkbladet_25oktober_2012

Höstens debatt sammanfattad i Folkbladet den 25 oktober 2012, av Sanna Ulfsparre.

Det skriks mycket om censur i dessa dagar. Det är censur om föräldrar vill att deras barn ska slippa att matas med bara stereotypa bilder av sig själva medan de är så små att de inte kan värja sig. Det är censur om människor som lever i en mörkhyad kropp anser att det inte är okej att sådana kroppar framställs på olika kränkande sätt i böcker och seriemagasin. Det är censur om den som vill inte obehindrat får använda n-ordet eller om det ställs krav på att ta bort n-ordet ur äldre böcker när de ska tryckas på nytt.

Sorgset skriver vita politiker debattinlägg där de beklagar att svenska svarta barn inte ska få utsättas för blackface-figurer och andra våldsamma angrepp på den ömtåliga barnasjälvbilden och kallar det för censur. Christer Hermansson, kulturchef i Sigtuna kommun skrev i DN  och Madeleine Sjöstedt, kultur- och fastighetsborgarråd i Stockholms komun skriver på sin blogg ”Att förbjuda, ta bort och tysta ner skapar inte ett bättre och mer tolerant samhälle.”

Lyckligtvis tycks de flesta idag vara överens om att man inte får skrika ”svarting” obehindrat i radio, förolämpa fotbollsspelare genom rasistiska talkörer från läktaren eller diskriminera andra på grund av hudfärg. Men just när det gäller böcker och bilder tycks vi inte ha kommit särskilt långt. Yttrandefriheten är hotad helt enkelt, är den bistra slutsatsen. Att diskussionen handlar om vad barn ska få lov att utsättas för tycks ha gått de flesta förbi.

Den intensiva debatt som förts under hösten, kring stereotypa avbildningar av svarta, handlar inte ett ögonblick om att ”göra biblioteken till politiska instrument för att få människor att tänka på ett visst sätt”, eller om att censurera film. Den handlar om att skydda uppväxande svenska barn från bilder som skadar dem i deras identitetsskapande. Den handlar om alla barns lika rätt, såsom den beskrivs i de politiska dokument som hela världen är överens om ska gälla, rätten att slippa utsättas för kränkande behandling. Den handlar om att alla som skapar produkter för barn har ett ansvar för de bilder de sprider och om den etik vi alla vid det här laget borde ha i ryggmärgen.

Ju mer våra barn hunnit bygga sin egen identitet innan de konfronteras med olika fördomar som rör dem själva, desto starkare står de rustade och kan bemöta fördomarna. När barnen är äldre kan man föra diskussioner med dem om det man läser och varför det såg ut som det gjorde på den tiden när rasistiska bilder och ord användes. Men små barn klarar inte att ta till sig information om blackface-figurer och golliwogg, n-ordet eller andra djupt kränkande skällsord. De tar till sig bilderna och skapar sin världsbild utifrån dem.

Det viktigaste arbetet av allt måste väl därför vara att skapa bibliotek dit ALLA barn kan gå och mötas av böcker som innehåller positiva bilder av barn och vuxna som liknar dem själva, som hjälper dem att bygga en god självkänsla? Vi vill väl inte att barnen redan på dagis ska konfronteras med böcker som tydligt signalerar att flickor inte är lika mycket värda som pojkar, eller att människor med mörkare hudfärg inte är lika mycket värda som vita, eller där bilden av dem själva är underordnad?

Lika viktigt som det är att skydda våra minsta barn från böcker och film som framställer nazism, sexism eller pornografi som något normalt, borde det väl därför också vara att skydda dem från rasism och rasistiska stereotypa bilder från 30-talets rassegregerade värld?

Jag instämmer helt med Christer Hermansson (vi drar bara väldigt olika slutsatser) när han säger att ”När det gäller folkbibliotek, litteratur och läsning är alla medel tillåtna. Men det handlar om att våga vara prestigelös och ha modet att gemensamt mobilisera alla litterära krafter. Alla vi som har intellektuella muskler och makt att förändra människors läsvillkor.” 

För övrigt kan jag meddela att Madeleine Sjöstedt, som har satt rubriken ”Censur på bibliotek” över sitt blogginlägg inte tyckte att min kommentar till hennes text, en kortare variant av detta blogginlägg, borde få stå kvar på hennes sida. Censur av oliktänkande? Det är i så fall inte första gången, det verkar nämligen som att de som skriker värst om censur också är de som flitigast just censurerar oliktänkande. Under hösten producerades exempelvis åtskilliga artiklar och debattinlägg av kunniga och skickliga skribenter som svar på vad som publicerats i DN om Lilla Hjärtat och Tintin. Men tidningen valde att inte ta in dem. Istället fick dessa skribenter publicera sig på annan plats.

Slutligen: all heder åt bibliotek som tar konsekvensen av att de tror på alla barns lika rätt, exempelvis i Botkyrka, där bibliotekschefen Margareta Berg säger att ”Så små barn som de här böckerna vänder sig till, tre- fyraåringar, kan inte förhålla sig till karikatyrer eller rasstereotypa bilder.” Och hon fortsätter: ”Alla ska kunna känna sig välkomna i Botkyrkas bibliotek, inte minst svarta barn och föräldrar till svarta barn.”

Det behövs en diskussion om bibliotekens maktposition och roll när det gäller att upprätthålla normer och idéer. Biblioteket kan inte betraktas som en neutral plats utan här skapas föreställningar om verkligheten. Att våga göra urval blir därmed en viktig del av uppdraget, skrev bibliotekarien Lena Grönlund tidigare i höstas i ett debattinlägg, i branschtidningen Biblioteksbladet nr 9 2012.

Efter hennes inlägg har Stockholms stadsbibliotek till skillnad från kollegerna i Botkyrka valt en ofarligare väg. Alla inköpta böcker av Stina Wirsén ska finnas kvar på hyllorna i alla stadens bibliotek, beslutade ledningen i slutet av 2012. Alltså även de som innehåller figuren Lilla Hjärtat, trots att konstnären själv valt att sluta teckna just den figuren på grund av höstens kritik.

Stadsbibliotekets beslut kritiserades av bland andra bibliotekarien Anna-Stina Takala, som tycker att Lilla Hjärtat-böckerna ska gallras och magasineras. Efter Christer Hermanssons inlägg i DN om censur har hon skrivit en replik, men redan i sin första artikel, även den i Biblioteksbladet, skriver hon: ”Det som i praktiken har hänt i ”Lilla Hjärtat”-frågan på biblioteken är att man har satt en omtyckt och respekterad barnboksförfattare i ena vågskålen och de svarta barnen i den andra. Här har barnen befunnits väga alltför lätt.”

På denna sammanfattande timeline finns länkar till så gott som samtliga de inlägg som gjorts i debatten under hösten.

Länk till Barnens Bokklubbs sida, där redaktören Lisa Jannerling ställer frågan om Lilla Hjärtat är rasistisk. Hon får bland annat följande intressanta kommentar från Lisa i New York:

”Jag har inte bott i Sverige på 10 år men ibland skickar mina föräldrar svenska barnböcker till sina barnbarn. För något år sen skickade de boken ”Aj!” och jag började rodna. Varför vill de att vi ska introducera ett black-face för våra barn? Är det här normalt i Sverige nu? Har ingen annan reagerat? Min man och jag bestämde att vi bara skulle strunta i att läsa boken för våra barn, men vad vi ska göra av boken är som ett stående skämt, vi tycker nämligen båda att det (rent symboliskt) vore problematiskt att kasta in den i brasan. Några middagsgäster undrade hur den här barnboken kunnat passera alla inblandade i en utgivningsprocess och kunde inte se det som något annat än att ”rasism måste blivit socialt accepterat i Sverige”. De skojade vidare om hur det kanske hade gjorts en ”gullig” version av Maos lilla röda som vi kan läsa för barnen. Till saken: Det är oerhört sorgsamt och skrämmande om Sverige blivit så inskränkt att ingen ser vad det här är för bild och hur tvivelaktigt det är att försöka normalisera den. Just nu känner jag ingen hemlängtan.”

Följande länkar har tillkommit genom tips från läsare, efter publicering av artikeln ovan, jag tycker de är intressanta och lägger därför till dem här allt eftersom de kommer in.

Från tårta till Tintin
Hufvudstadsbladet, 8 Oktober 2012
Filmvetaren Hynek Pallas analyserar höstens debatt i Sverige  http://hbl.fi/kultur/2012-10-08/fran-tarta-till-tintin


OBS! Denna blogg modererar alla kommentarer. Hatiska eller kränkande inlägg kommer inte att publiceras. 

.

B.U.S! – Brun utan sol. En föreställning om att växa upp i Sverige.

wpid-pressbild-bus-peterknutson_red-2013-01-17-07-36.jpg
FOTO: Peter Knutson

PÅ SCEN: (fr.v. på bilden) Gladys del Pilar, Blossom Tainton, Fransesca Quartey, Vivian Cardinal, Kayode Shekoni.
MUSIKER: 
Mikael Jöback (kapellmästare), Torbjörn Fall, Andreas Habo Johansson.
REGI: 
Josette Bushell-Mingo
Mer info om föreställningen, turnéplan mm: 
http://riksteatern.se/bus

 

När kraftfulla personligheter står på scen kan vad som helst hända. Och det gör det när Riksteaterns kabaré B.U.S! – Brun utan sol spelas. Det är live, proffsigt och på riktigt när fem kvinnliga artister som känner varandra väl, vet hur man gör en explosiv scenshow och samarbetar med tre riktigt bra musiker, presenterar sig. Gladys del Pilar, Blossom Tainton, Fransesca Quartey, Vivian Cardinal och Kayode Shekoni levererar med humor, ilska, kärlek och stor scennärvaro två timmar av koncentrerad energi till publiken och ett antal riktigt bra musikaliska och koreograferade sång- och dansnummer som svänger grymt. Några av låtarna är av India Arie, som hör till mina egna personliga favoriter.

Processen kring den här föreställningen började kanske egentligen redan i början av nittiotalet, då Gladys, Blossom, VIvian och Fransesca gjorde showen Hot’n’Tot på Berns. Det fortsatte med Afrodites på schlagerfestivalen för tio år sen då Gladys, Kayo och Blossom stod för ”nakenchock” och vinst i finalen med låten Never let it go. Nu är det ett moget gäng som står på scen och mycket modigt delar med sig av sina egna personliga livserfarenheter.

Det här är alltså mer än bara glittrande show. Under ledning av regissören Josette Bushell-Mingo har de fem damerna vässat sin föreställning till något som är både en musikaliskt stark upplevelse och en personlig, djupt mänskligt berörande berättelse om fem individers resa från barndom till klimakterie – i svarta kroppar, i ett samhälle där maktstrukturen är vit och där man kan bli bortvald på grund av hudfärg.

wpid-bus_press2-2013-01-17-07-36.jpg
FOTO: Peter Knutson

Ingen av dem har sluppit undan rasism och fördomar, trots sitt kändisskap och att flera av dem nog är vad man skulle kunna kalla för folkkära efter många år med olika scenprojekt. I föreställningen berättar de, på ett i början mer lättsamt sätt, om sina föräldrar och familjer, men det är tvära kast. Åskådaren kastas från skratt och glittrande skickligt framförda musikalnummer till allvar, smärtsamma barndomsminnen och tankar om ett Sverige som har börjat ifrågasätta sin självbild.

– Den här föreställningen berör dagens problem i Sverige, rasism och främlingsfientlighet, den aktuella debatten om stereotypa bilder av svarta, ilskan över att det fortfarande ser ut som det gör, men också tron på att det går att förändra synen på vad som egentligen är svenskt, säger Josette Bushell-Mingo, när jag talar med henne efter en av spelningarna. Hon jobbar sedan många år som konstnärlig ledare för Tyst Teater, en del av Riksteatern. Hennes senaste scenprojekt före B.U.S! Brun utan sol, var Fame – Visukalen. http://www.riksteatern.se/visukal och kabaréformen är hennes favoritgenre.

– Svarta artister och skådespelare syns fortfarande inte på film, tv eller de stora teaterscenerna i tillräckligt hög grad för att vi ska kunna påstå att det finns en representation som verkligen avspeglar hur Sverige ser ut idag och det finns naturligtvis anledning att fråga sig varför det är så.

wpid-josette_-2013-01-17-07-36.png
FOTO: Pierre Zoetterman

– Men det som sker på scenen i den här föreställningen är anpassat för att kunna visas i svenska småstäder, även om det finns en del starka scener som i ögonblicksbilder beskriver händelser ur de fem kvinnornas liv. Vi vill inte skrämma publiken, vi vill gärna vinna dem. Vi vill att de ska förstå hur det känns att växa upp som svart i Sverige. Att också de här artisterna som många känner till har varit utsatta för rasism och fördomar.
– Jag tror också att många kan känna igen sig i det allmänmänskliga i att vara utsatt och inte minst i det kvinnliga perspektivet.

Var och en av de fem får lysa i egna scener och solonummer där de fantastiska rösterna kommer till sin rätt. Starkast i de små detaljerna är kanske Fransesca Quartey, snart chef för Västerbottensteatern, med sin betraktelse över ”daddy”. Men långt efter att strålkastarna har slocknat och de entusiastiska applådåskorna har tystnat lyser alla de olika individuella insatserna som små glänsande pärlor på ett radband i minnet.

wpid-bus_press4-2013-01-17-07-36.jpg
FOTO: Peter Knutson

Det är en fantastiskt bra och rörande föreställning. Gå och se den!

Bor ni i Stockholmsområdet är nästa tillfälle i Tumba den 20 januari. Sedan fortsätter turnén runt landet.

Jag hör till de som hoppas på extraföreställningar i Stockholm, eller åtminstone en filmad version av föreställningen. Också dokumentärbilderna som fotografen Tandi Agrell har tagit under repetitionsprocessen är ett spännande resultat av arbetet och jag hoppas att även dessa bilder kommer att visas igen i Stockholm eller ges ut i någon form.

 


Mer om föreställningen och artisterna, via länkarna här under.

SvD 16 januari 2013
Lars Ring recenserar föreställningen.
http://www.svd.se/kultur/scen/revansch-for-alla-som-har-stuckit-ut_7828834.svd

TV4 Nyhetsmorgon, 18 november 2012
Intervju med Gladys del Pilar, Blossom Tainton, Fransesca Quartey, Vivian Cardinal, Kayode Shekoni, inför premiären.
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2241254

TV4 efter tio med Malou von Sievers, 2 Oktober 2012
Intervju med Fransesca Quartey och Gladys del Pilar. Samtalet rör den nya föreställningen, hur det känns att vara svart i Sverige och varför debatten om ”Tintin” och svensk rasism upprör så många.
http://www.tv4play.se/program/efter-tio?title=gladys_del_pilar_och_fransesca_quartey_atervander_till_scenen_med_brun_utan_sol&video_id=2225358&utm_medium=sharing&utm_source=facebook&utm_campaign=tv4play.se

Sveriges Radio, P4-mötet, med Blossom Tainton, 27 november 2012
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=745&grupp=18482&artikel=5357291

Sveriges Radio, P4-mötet, med Vivian Cardinal, 10 maj 2012
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=745&grupp=18482&artikel=5101910

Mångfalden brist på stora scener, SvD 17 april 2012.
Intervju med Josette Bushell-Mingo
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/mangfalden-brist-pa-stora-scener_7058725.svd

Martin Luther King, grattis på födelsedagen!

Den 15 januari 2016 kan vi fira Martin Luther Kings födelsedag, han skulle ha fyllt 87. Om Martin Luther King hade kunnat besöka Sverige idag, hur hade han då kommenterat våra debatter om chokladbollar, pepparkakor, seriefigurer och små hjärtan? Jag är säker på att han hade kunnat sätta in dem i sitt rätta sammanhang och se dem för vad de är, nämligen uttryck för en önskan om att behålla maktbalansen i världen, där vita helt enkelt automatiskt ska vara berättigade att fortsätta att dominera över svarta. För alla som önskar en annan typ av värld, där alla är lika mycket värda oavsett utseende och egenskaper, fortsätter Martin Luther King att vara en förebild så länge det målet inte är uppnått.

Sousou & Maher Cissoko

Ett internationellt musikerpar som det verkligen svänger om är Sousou & Maher Cissoko. Deras nya platta Stockholm – Dakar, med egenkomponerat material och bara en traditionell låt (även den i eget arrangemang) har ett tilltal som får lyssnaren att tänka världsmedborgarskap och världsmusik med rötter i reggae och soul, snarare än tröttsamt exotiserande etnocentrism, som annars så lätt blir fallet när man använder traditionella folkmusikinstrument i ny musik.

Videoshoot, Stockholm. FOTO © Costin Alexe

När Sousou & Maher Cissoko började spela tillsammans, var det annars främst med traditionella låtar, som de också framförde i traditionella afrikanska kläder i sammanhang där arrangörerna efterfrågade etnisk folkmusik. Men nu är det en annan bild som tonar fram av dem – den av ett modernt globetrotterpar som rör sig över gränser och leker med språk, musik och arrangemang på egna villkor.

Bandet som ackompanjerar bakom Sousou & Maher är tajt och skönt tillbakalutat, med skickliga musikerna Dawcoumba Diop på slagverk, Måns Block (från Damn! bland annat) på trumset och Andreas Unge på Bas. Den sistnämnde har för övrigt också producerat Sousou & Maher Cissokos båda album (Aduna, 2008 och Stockholm-Dakar, 2011) som bägge är utgivna på den oberoende labeln Ajabu! med bas i Malmö.

Köp albumet HÄR. Kolla in senaste videon här:

Dutch Delta Music

För er som är intresserade av världsmusikscenen i Europa kommer här lite info om den cd-skiva som medföljde tidningen Songlines i augusti/september 2011.

20110727-145840.jpg

Plattan – som hade titeln Dutch Delta Sounds och är producerad med hjälp av olika kulturbidrag – innehöll låtar med etablerade Worldmusic-artister som är aktiva i Holland, eller Nederländerna som det ska heta numera.

I en pressrelease* drar en holländsk manager (se bifogad text här under) parallellen Misisippi / New Orleans – Rhone / Nederländerna och menar att här finns samma rikedom av influenser från hela världen, som skapats genom sjöfarten och resandet – med musik och artister från länder nära och långt bort, liksom från egna såväl som andras kolonier.

De artister som samlats i det nederländska deltat kommer alltså från vitt skilda traditioner vilket gör det extra intressant att följa den produktion som pågår. Ett stort antal festivaler brukar tex. arrangeras varje år i landet och en tidigare generös kulturpolitik bidragit till att bibehålla mångfalden. I år har dock flera organisationer fått kraftigt minskade anslag. Effekterna av det lär bli en mindre livaktig världsmusikscen, tyvärr. Men ännu så länge lever deltamusiken.

Mina personliga favoriter i den samling som ingår på Songlines cd är Minyeshu och bandet StriCat, jag har hört bägge live och är oerhört förtjust i särskilt de sistnämndas underfundiga och superproffsiga tontrolleri. Jag återkommer med videolänkar.

Om ni alltså är intresserade av att läsa om musik finns alltså en chans att göra både det och få lite fräsch musik på köpet, i Songlines kommande nummer. Överhuvudtaget kan sägas att kvaliteten på de band som holländarna promotar är ganska hög, så det bör helt klart vara värt en lyssning !


*Press release July 2011

Dutch Delta Sounds:
World music from The Netherlands in Songlines Magazine

Ritmundo Foundation has compiled the CD ‘Dutch Delta Sounds’ for the leading British music magazine Songlines, containing a selection of the current world music scene in The Netherlands.
‘The Rhine is to the Netherlands what the Mississippi is to New Orleans. In these ‘nether-lands’ – the delta of Western Europe – multiple streams of cultural influences have both come down the river and in from the sea. They flowed in from Eastern and Southern Europe, and since the 17th century from the Netherlands’ maritime links with Africa, Asia and the Americas. This legacy and open attitude still colours the contemporary Dutch music world, resulting in a wide variety of new hybrids. On this compilation you will find crossovers between jazz and pop with music
from the Balkans, Suriname, Indonesia and Morocco; but also from the Dutch Caribbean, Turkey and Portugal. In short, Dutch Delta Sounds!’

Dutch Delta Sounds contains tracks by the following artists:
Amsterdam Klezmer Band, Arifa, Baraná Trio, Boi Akih, Carel Kraayenhof & su Sexteto Canyengue, Combinatie XVI, Fra Fra Sound, Getatchew Mekuria & The Ex, Izaline Calister,
Julya Lo’ko & Erwin van Ligten, Kasba, Maria de Fátima, Mdungu, Minyeshu, NO blues, Oswin Chin Behilia, Raj Mohan en STriCat
.
The bonus-CD Dutch Delta Sounds is available with: Songlines, issue # 78 Aug/Sept 2011.

Info:
RitMundo : http://www.stichtingritmundo.nl/english
Songlines: http://www.songlines.co.uk

Dutch Delta Sounds is produced by RitMundo Foundation with the support of Buma Cultuur,
Music Centre the Netherlands and by Embassy of the Kingdom of the Netherlands in London.

© 2011 Stichting RitMundo: compilation and editorial Stan Rijven | management Sonja Heimann | mastering Niels Brouwer | translations Scott Rollins | design Studio Ron van Roon

Månadens videoartister: Takana Zion, Elie Kamano & Espoir de Coronthie

Med tanke på allt det som hänt under året, alla val som fört med sig blodbad och kriser, undantagstillstånd, maktövertaganden och pågående krig, känns det mer än obehagligt aktuellt med politisk reggae. Två artister som varit väldigt produktiva de senaste åren är Elie Kamano, från Guinea Conakry, som också har samarbetat med den etablerade Tiken Jah Fakoly och det relativt nya stjärnskottet Takana Zion – också han från Guinea Conakry – som har en fullkomligt fantastisk röst!!! Lyssna!!! Takana Zion har gett ut två plattor på independentlabeln Makafresh, ”Zion Prophet” i juni 2007 och ”Rappel a l’Ordre” i maj 2009. Makafresh har för övrigt också signat Jaquee, plus en massa andra nya bra artister, så Takana är i gott sällskap. Se deras hemsida här.

Gruppen Espoir de Coronthie har också utvecklats, gett ut fler plattor och framför allt turnerat i stort sett året runt och världen runt de senaste tre åren. Deras sound är spännande, bygger på traditionella instrument och de har gjort en rad samarbeten med olika artister. Men den bästa låten hittills är nog egentligen den de gjorde tillsammans med just Elie Kamano – Dunya. Se videon lite längre ner i inlägget!

Både Elie och Takana har skrivit dels mer filosofiska texter om världens tillstånd och mer direkt oppositionellt politiska som handlar om att militären i Guinea måste lämna ifrån sig makten till en demokratiskt vald president. Här serverar vi först några riktiga hitar, sen ytterligare flera väldigt bra låtar. Enjoy!!!

Takana Zion: ”I Want to be Free!

Takana Zion: ”Mama Africa” (en version som inte liknar någon annan ni hört, lovar!!!)

Takana Zion: ”African Reggae 2007 revelation” (tidig feel-good live-video, gjord i Guinea).

Elie Kamano: ”Vart är Afrika på väg? Vart är världen på väg?”

Elie Kamano: ”Herrar Militärer, var vänliga lämna över makten! Släpp makten fri!

Elie Kamano feat. Espoir de Coronthie: ”Dunya

LÅTAR OM SITUATIONEN I GUINEA 2010

Elie Kamano: ”Hjälp mig! Guinea är en familj. Sätt stopp för etnocentrismen som bara tjänar egoistiska politiska intressen.”

Takana Zion & Elie Kamano: ”Enighet

BONUSLÅTAR

Unité En Guinée / Tous Ensemble”: Feat. Mory Kante, Tiken Jah Fakoly, Awadi, mfl.

Elie Kamano: ”Superstar” (texten säger ung: ”Livet är en kamp. Om livet inte ler mot dig. Om människorna inte ler mot dig. Lyssna på vad jag säger dig. Ingen har sagt att du har kommit till jorden för att bli en superstar. Du måste kämpa.”)

Takana Zion: Mikhie Kobie

Elie Kamono feat. Tiken Jah Fakoly: ”Quitte mon peuple Capitain

Hoppas ni nu blev inspirerade att leta vidare på egen hand!!!
Vi hörs!

Valvideor från Guinea

Det ser ut som om Guinea Conakry är på väg ut ur den mest akuta krisen. Idag har utegångsförbudet delvis hävts, så att det börjar först kl 22.00 istället för som tidigare 18.00. Dessutom har i första hand nu vattenvägarna öppnats så att hamnarna kan ta emot trafik igen.

I väntan på vad som nu ska hända, serverar vi er idag två valvideor för de två kandidater som konkurrerade om presidentposten vid valet nu i november. Först ut vinnaren, Alpha Conde.

Tiken Jah Fakoly: ”Alpha Conde”

Därefter valvideo för Cellou Dalein Diallo.

Lama Sidibé: ”Bherdè an den waalikè”

Guinea i våra hjärtan

Ni som följt den här bloggen vet att vi har en särskild anknytning till Guinea och därför skriver om det som händer i landet. En del av er loggar också in här för att få nyheter om Guinea på svenska, även om vår rapportering har varit ojämn. Ett sätt att få veta om det skrivits nya inlägg här är att prenumrera på bloggens RSS-feed, det kan du göra genom att klicka på RSS-symbolen i din webbläsare tex.

Många har frågat efter en mer djuplodande artikel kring riskerna med ökade etniska motsättningar i Guinea och om vad som kan hända i efterdyningarna av valet. I takt med att allt fler rapporter om etniskt våld flyter in från Guinea – se den här artikeln med källa AP idag om etniskt våld som spiller över från Guinea in i Sierra Leone, samt denna artikel från RIFI med mycket oroande rapporter om hur säkerhetsstyrkor nu använder hot om etniskt våld som ursäkt för att gripa oppositionella, samt om döda och skadade på sjukhusen i Conakry – känns det också motiverat att göra ett försök att åtminstone ge en bakgrund till det som händer just nu.

För närvarande arbetar jag på deltid som volontär valobservatör för Alliance Guinea och CENI (valkommissionen) i Guinea, genom att på dator övervaka inkommande sms från allmänheten i Guinea. Frivilliga som befinner sig på olika platser i världen gör detta arbete tillsammans, med hjälp av digitala verktyg som Skype, Google Docs, Twitter, Facebook och den tekniska plattformen Ushahidi, som skapats för övervakning av krishärdar via mobil datauppkoppling och sms. Tekniken för sms-övervakning samt rekryteringen av frivilliga observatörer administreras av Alliance Guinea, en sammanslutning av en rad organisationer och enskilda vars gemensamma mål varit fria och transparenta val i Guinea. Tusentals sms har kommit in under och efter de båda valomgångarna och vi fortsätter just nu därför att arbeta på grund av situationen i landet efter valet. Resultaten är ju dessutom ännu så länge provisoriska, eftersom den ena kandidaten har hävdat att valfusk avgjort valet. Om antalet våldshandlingar ökar i antal är det ändå troligt att sms-rapporteringen kommer att avta eftersom det inte är CENI som ska hantera frågor som handlar om att upprätthålla ordningen i landet.

Många undrar vad som kommer att hända i Guinea nu, vad som ligger bakom de ökade etniska spänningarna i landet och om motsättningarna kan explodera i ett inbördeskrig. Tyvärr har Guinea, som trots militärkupper och revolter ändå har en lång period av någorlunda stabila regimer bakom sig, under de senaste tio-tjugo åren förgiftats av den korrupta och egoistiska ledarstil som präglat administrationen runt den tidigare diktatorn, general Lansana Conte. Den senaste militärjuntan, som tog makten efter Contes död, påbörjade ett arbete för att avslöja korruptionen och de som stått för den, samt för att ändra på missförhållanden runt exempelvis gruvkoncessionerna i landet. Problemet var bara att även militären drabbats av korruptionen, intrigerna och de maktfullkomliga attityderna. Ni som kanske sett några sorgliga avsnitt av ”Dadis show” på Youtube – filmade inslag från bland annat parlamentet där den nye diktatorn, som verkar vara hög på någon form av drog, på ett oerhört förödmjukande vis läser lusen bland andra den tyske ambassadören och flera högt uppsatta politiker – vet vad jag menar.

Det har länge pågått ett arbete i Guinea för att förbereda en övergång till ett civilt demokratiskt samhälle med öppna och fria val. IFES, International Foundation for Electoral Systems, har sedan 1990-talet verkat i landet för att stärka de icke regeringsstödda organisationerna i deras arbete, inklusive den oberoende valkommissionen, och de har med hjälp av ekonomiskt stöd från USAID bidragit med teknisk utrustning lokalt och centralt för de val som nu genomförts i Guinea. I viss mån har det arbetet också bidragit till att stärka de krafter i landet som strävar efter nationell samling och för att minska alla etniska motsättningar.

Guinea är ett litet land, med ungefär lika många invånare som Sverige, men med en betydligt lägre medelålder. Historiskt finns vissa motsättningar mellan de olika etniska grupperna, som landets ledare har försökt tona ner. Under den nuvarande valrörelsen har de gamla motsättningarna dammats av och de etniska aspekterna har betonats av vissa aktörer, särskilt de runt kandidaten Cellou Dalein Diallo.

Alpha Conde, som just vunnit presidentvalet med 52,5% av rösterna, är 72 år gammal. Han har inte tidigare som sin motståndare suttit i maktposition i administrationen för landet utan alltid befunnit sig i opposition, den mesta tiden i exil i Paris, där han varit professor i statsvetenskap vid det anrika universitetet Sorbonne. Alpha Conde har tidigare ställt upp i presidentval mot Lansana Conte, samt fängslats och ställts inför rätta i en politisk rättegång. Läs mer om honom i den här intervjun på RPG:s hemsida.

Cellou Dalein Diallo, som alltså förlorade valet med 47,5% av rösterna, är 58 år, har examen i ekonomi från universtitet i Conakry samt examen från ett institut för finans-, ekonomi- och bankutbildning i Paris. Han har favoriserats i rapporteringen i västliga media från valet i Guinea och har även tidigare betraktats som en modernt tänkande, välutbildad ekonom, med goda internationella kontakter. Det som inte så ofta nämns är att Diallo under åtta år var medlem av den tidigare diktatorn Lansana Contes administration och att den allmänna uppfattningen i Guinea är att han under den tid han arbetade för Conte byggde upp sin förmögenhet genom korruption i samband med att han hade ansvar för många stora transaktioner som genomfördes för nationens räkning, samt att han nu använt sina pengar för att på olika sätt skaffa sig bundsförvanter i samband med presidentvalet.

Cellou Dalein Diallo har befunnit sig i maktposition i Guinea sedan 1990-talet. Efter att först ha arbetat för Guineas Centralbank och för Guineas Bank för Utrikeshandel blev han 1996 utnämnd till minister i den tidigare diktatorn Lansana Contes regering där han fram till 2004 satt på en rad olika ministerposter, innan han slutligen utnämndes till Premiärminister.

Utåt framstod Diallo som reformist och internationellt hade han gott anseende hos olika finansiärer och finansinstitut. Säkert hoppades dessa supportrar också på att Diallo skulle kunna ta över makten från den redan sjuklige presidenten Lansana Conte när han två år senare, 2006, formulerade ett förslag som skulle ge honom personligen ansvar för alla de tyngsta ministerierna – inklusive det för finans och ekonomi samt det för internationellt affärssamarbete – och som innebar att hans medarbetare skulle ersätta flera av Contes minstrar. Cellou Dalein Diallo bad presidenten Lansana Conte att skriva under ett dokument som bekräftade ändringarna. Men när Cellou Dalein Diallo berättade om förändringarna i radio och läste upp det dokument som Conte undertecknat, avbröts sändningen plötsligt av instormande militärer. Nästa dag fick Diallo sparken och presidenten Lansana Conte förklarade att inga förändringar skulle göras. Officiellt var förklaringen att det begåtts formfel i samband med att beslutet fattades. Inofficiellt spekulerades det om att Lansana Conte inte helt förstått vad han skrivit under. Det sas också att presidenten var rasande över vad han såg som ett svek mot honom personligen och att Cellou Dalein Diallo fick lägga sig raklång på marken framför honom i total underkastelse för att be om ursäkt. Han slapp också undan med livet i behåll, till skillnad från många andra personer som konspirerat mot diktatorn. Mer om denna händelse finns på BBC:s hemsida och IRIN:s hemsida. Cellou Dalein Diallo själv, förklarade senare i en intervju för IRIN att han var tacksam för det förtroende han fått under den långa tid han arbetat för Lansana Conte. Först 2007 annonserade oppositionspartiet UDFG att Diallo utsetts till deras partiledare.

Den som känner till hur pengar hanteras i Guinea – det finns inget välfungerande banksystem, istället bärs kontanter i form av stora kassar med sedlar hit och dit och det är svårt att ha absolut kontroll över de summor som betalas ut eller sätts in – kan lätt föreställa sig hur den som har praktiskt ansvar för att hantera stora kontanta summor också kan lockas att använda en del av dem för egen räkning. Det sägs också att Lansana Conte inte hindrade utan snarare uppmuntrade sina medarbetare att ta för sig för egen del, för att de skulle känna sig nöjda och bli starkare knutna till sin president. Detta gällde också inom militären. Dadis Camara som var chef för militärjuntan innan attentatet mot honom, var före kuppen ansvarig för militärens bränsleförsörjning och hade genom denna position också möjlighet att på samma sätt som många andra tillskansa sig kontanter eller se till att underhuggare tillskansade sig kontanter.

Mot denna bakgrund är det motiverat att ställa sig frågan om Cellou Dalein Diallo under sina tio år i Lansana Contes regering verkligen kan ha undgått att smittas av den korruption som bevisligen förekom i stor skala inom administrationen.

Det finns mer att berätta om de etniska motsättningarna i Guinea, men det får vänta till en annan dag. I all korthet kan sägas att Guinea hittills varit ett land där man gift sig över fokgrupps- och språkgränser och där man försökt undvika att isolera sig utan istället har valt att tala om Guinea som ett land och ett folk, med ett gemensamt mål. Att av politiska skäl väcka de motsättningar som ligger och slumrar är oerhört farligt och kan inte gynna några demokratiska intressen i Guinea på lite längre sikt. När ett land befinner sig i transition eller en övergång mellan diktatur och demokrati på det sätt som Guinea just nu gör, är läget instabilt och om det civila samhället inte kan upprätthålla ordningen är risken stor att militären antingen behåller makten ett tag till under förevändning att befolkningen inte är redo för demokrati ännu, eller att revolterande delar av militären försöker ta över makten. Så låt oss hoppas att människorna besinnar sig och att de politiska ledarna tar sitt ansvar genom att uppmana sina anhängare att acceptera valresultatet.

Text © Merete Grut

Fastemånaden är över. Eid Mubarak! Korité!

Ikväll förbereder sig muslimska familjer över hela världen för avslutningen på fastan och firandet av Idh-al-Fitr, eller Korité som dagen kallas för i flera västafrikanska länder. Sista fastedagen har redan passerat, och i morgon återstår bara firandet. I de flesta muslimska länder är avslutningen på Ramadan en av de allra största familjehelgerna och alla är lediga från jobbet för att kunna gå till moskéerna och delta i bön. Också här i Sverige är det många som tar ledigt från jobbet för att kunna fira. Det är inte alla moskéer som är så välbesökta som den i Mekka (bilden), men de flesta muslimer brukar resa antingen hem, eller till Mekka för att be avslutningsbönerna under den här helgen tillsammans med släkt och vänner.

Efter bönerna i moskén börjar firandet och på de flesta bord står grillat lamm och andra läckerheter framdukade, som belöning till de som orkat sig igenom fastan. Alla ska helst ha nya kläder eller åtminstone något nytt klädesplagg. Godis och sötsaker delas ut särskilt till barnen, men också till de vuxna. En del ger också presenter till barnen. Särskilt viktigt för alla muslimer är det att tänka på dem som inte har det så bra ställt. Många ger mat till moskéerna under Ramadan eller bjuder in personer till hemmet att dela maten med alla vänner och bekanta, särskilt under avslutningsfesten. De som har råd bidrar till mat och dryck, som delas mellan alla.

Det är också god sed att besöka eller kontakta inte bara sina släktingar utan alla man känner och önska dem lycka och välgång när helgdagen kommer. Särskilt alla de man haft något problem med ska man kontakta för att be dem om ursäkt och önska dem allt gott. Så imorron kan ni passa på alltså! Särskilt om ni känner någon muslim som ni behöver be om ursäkt för något, eller bara vill lyckönska!

Eid Mubarak! Dewonetti! Yallna yalla leen dolli lu baax ak neex. (Må helgen bringa lycka! Må vi ses denna dag också nästa år! Må Allah förse er med godhet och lycka!).