De bästa filmerna är väl de som man vill se igen. De där som förvånar en genom att fortsätta växa i minnet efter att man sett dem. De som först får en att tänka att kanske dialogen är lite väl stel – och sedan ändå överraskar med en rikedom av små detaljer, nyanser och insikter som bygger upp historien runt det osagda. Som inte serverar lättköpta och färdiga sanningar utan lämnar oss med en mängd av funderingar som gör att vi istället tycker att berättelsen var för kort. Som gör att vi kommer på oss själva med att önska oss en fortsättning, ”Men hur gick det sen?”
Adam Kanyama och Josette Bushell-Mingo. Foto: Njutafilms.
”Medan vi lever” är ett just ett sånt där litet lågmält mästerverk, på 91 minuter, med en majoritet svarta skådisar och ett underbart soundtrack, som lämnar publiken med en känsla av att vilja ha mer. Utan stora åthävor och med en kamera, skickligt hanterad av Alex Linden i regi av Dani Kouyaté, tecknas flera personer och deras liv i nära ögonblicksbilder med små detaljer och vardagliga konversationer som gör att man först tycker att man fått veta för lite, sedan inser att man fått veta alldeles tillräckligt.
Filmen börjar i Sverige, där ensamma mamman Kandia (Josette Bushell-Mingo) sliter på jobbet och försöker få sonen Ibbe (Adam Kanyama) att engagera sig i något annat än att sitta uppe på nätterna och sätta ihop raplåtar, samtidigt som hon tvingas stå ut med vardagliga mikroagressioner riktade mot henne som svart kropp i det vita majoritetssamhället. En dag har hon fått nog och bestämmer sig för att åka ”hem” till Gambia, där hon inte har varit på en väldig massa år. Ibbe följer efter. Mötet med Afrika och familjen blir inte riktigt som de har tänkt sig, men leder ändå till försoning på många sätt.
Var hör vi egentligen hemma, vilken är vår identitet, vad lever vi för och hur vill vi leva? Frågor som ställs extra mycket på sin spets för den som rört sig geografiskt över stora avstånd och som inte är ”majoritetssvensk” men som alla filmens huvudpersoner brottas med på olika sätt.
I Medan vi lever är det barnens uppror mot föräldrarnas åsikter om hur livet ska levas som utlöser kriserna. Men det är också de unga som hjälper de vuxna att utvecklas och komma vidare.
Dani Kouyaté. Foto: James Holm.
Samarbetet mellan regissören Dani Kouyaté och manusförfattaren Olivier Guerpillon, samt producenterna Julien Siri och Maria Larsson Guerpillon är spännande. Alla bor i Sverige. Kanske skulle det kunna resultera i en svensk tv-serie baserad på den här berättelsen – om identitet och existens, subtil vardagsrasism och uppror mot föråldrade regler – som alla kan känna igen sig i. En fortsättning byggd på alla de små pusselbitar som filmen slänger fram utan att ge några färdiga svar till publiken. Det önskar vi oss!
Adam Kanyama har en av flera bärande roller i filmen, är medkompositör till flera av låtarna och framför ledmotivet till filmen. Soundtracket innehåller också ett spår gjort av Ibbes morbror Sekou(Richard Sseruwagi), allt snyggt paketerat av producenten Andreas Unge, Aurélien Trigo och Christoffer Chang.
Sättning i den nysläppta musikvideon, som är producerad av Iñaki Marconi: Adam Kanyama – Rap, Maher Cisshoko – Kora, Sabar, Calebash, Suntou Susso – Kora, Dawcoumba Diop – Tama (Talking Drum), Ebrima Jagne – Keyboard, Mustapha Ceesay – Percussion, Andreas Unge – Bas
Övriga skådespelare i Medan vi lever: Richard Sseruwagi, Lamine Dieng, Marika Lindström, Sten Ljunggren, mfL.
Biofilmen är producerad av DFM och distribueras av Njutafilms.
Missa alltså inte detta lilla lågmälda mästerverk. #MedanViLever. Fantastiska skådisar, underbart soundtrack, poetiskt filmfoto. OBS! Visas just nu i flera svenska städer; Stockholm, Malmö, Göteborg, Östersund och Hofors.
Ni som följt den här bloggen vet att vi har en särskild anknytning till Guinea och därför skriver om det som händer i landet. En del av er loggar också in här för att få nyheter om Guinea på svenska, även om vår rapportering har varit ojämn. Ett sätt att få veta om det skrivits nya inlägg här är att prenumrera på bloggens RSS-feed, det kan du göra genom att klicka på RSS-symbolen i din webbläsare tex.
Många har frågat efter en mer djuplodande artikel kring riskerna med ökade etniska motsättningar i Guinea och om vad som kan hända i efterdyningarna av valet. I takt med att allt fler rapporter om etniskt våld flyter in från Guinea – se den här artikeln med källa AP idag om etniskt våld som spiller över från Guinea in i Sierra Leone, samt denna artikel från RIFI med mycket oroande rapporter om hur säkerhetsstyrkor nu använder hot om etniskt våld som ursäkt för att gripa oppositionella, samt om döda och skadade på sjukhusen i Conakry – känns det också motiverat att göra ett försök att åtminstone ge en bakgrund till det som händer just nu.
För närvarande arbetar jag på deltid som volontär valobservatör för Alliance Guinea och CENI (valkommissionen) i Guinea, genom att på dator övervaka inkommande sms från allmänheten i Guinea. Frivilliga som befinner sig på olika platser i världen gör detta arbete tillsammans, med hjälp av digitala verktyg som Skype, Google Docs, Twitter, Facebook och den tekniska plattformen Ushahidi, som skapats för övervakning av krishärdar via mobil datauppkoppling och sms. Tekniken för sms-övervakning samt rekryteringen av frivilliga observatörer administreras av Alliance Guinea, en sammanslutning av en rad organisationer och enskilda vars gemensamma mål varit fria och transparenta val i Guinea. Tusentals sms har kommit in under och efter de båda valomgångarna och vi fortsätter just nu därför att arbeta på grund av situationen i landet efter valet. Resultaten är ju dessutom ännu så länge provisoriska, eftersom den ena kandidaten har hävdat att valfusk avgjort valet. Om antalet våldshandlingar ökar i antal är det ändå troligt att sms-rapporteringen kommer att avta eftersom det inte är CENI som ska hantera frågor som handlar om att upprätthålla ordningen i landet.
Många undrar vad som kommer att hända i Guinea nu, vad som ligger bakom de ökade etniska spänningarna i landet och om motsättningarna kan explodera i ett inbördeskrig. Tyvärr har Guinea, som trots militärkupper och revolter ändå har en lång period av någorlunda stabila regimer bakom sig, under de senaste tio-tjugo åren förgiftats av den korrupta och egoistiska ledarstil som präglat administrationen runt den tidigare diktatorn, general Lansana Conte. Den senaste militärjuntan, som tog makten efter Contes död, påbörjade ett arbete för att avslöja korruptionen och de som stått för den, samt för att ändra på missförhållanden runt exempelvis gruvkoncessionerna i landet. Problemet var bara att även militären drabbats av korruptionen, intrigerna och de maktfullkomliga attityderna. Ni som kanske sett några sorgliga avsnitt av ”Dadis show” på Youtube – filmade inslag från bland annat parlamentet där den nye diktatorn, som verkar vara hög på någon form av drog, på ett oerhört förödmjukande vis läser lusen bland andra den tyske ambassadören och flera högt uppsatta politiker – vet vad jag menar.
Det har länge pågått ett arbete i Guinea för att förbereda en övergång till ett civilt demokratiskt samhälle med öppna och fria val. IFES, International Foundation for Electoral Systems, har sedan 1990-talet verkat i landet för att stärka de icke regeringsstödda organisationerna i deras arbete, inklusive den oberoende valkommissionen, och de har med hjälp av ekonomiskt stöd från USAID bidragit med teknisk utrustning lokalt och centralt för de val som nu genomförts i Guinea. I viss mån har det arbetet också bidragit till att stärka de krafter i landet som strävar efter nationell samling och för att minska alla etniska motsättningar.
Guinea är ett litet land, med ungefär lika många invånare som Sverige, men med en betydligt lägre medelålder. Historiskt finns vissa motsättningar mellan de olika etniska grupperna, som landets ledare har försökt tona ner. Under den nuvarande valrörelsen har de gamla motsättningarna dammats av och de etniska aspekterna har betonats av vissa aktörer, särskilt de runt kandidaten Cellou Dalein Diallo.
Alpha Conde, som just vunnit presidentvalet med 52,5% av rösterna, är 72 år gammal. Han har inte tidigare som sin motståndare suttit i maktposition i administrationen för landet utan alltid befunnit sig i opposition, den mesta tiden i exil i Paris, där han varit professor i statsvetenskap vid det anrika universitetet Sorbonne. Alpha Conde har tidigare ställt upp i presidentval mot Lansana Conte, samt fängslats och ställts inför rätta i en politisk rättegång. Läs mer om honom i den här intervjun på RPG:s hemsida.
Cellou Dalein Diallo, som alltså förlorade valet med 47,5% av rösterna, är 58 år, har examen i ekonomi från universtitet i Conakry samt examen från ett institut för finans-, ekonomi- och bankutbildning i Paris. Han har favoriserats i rapporteringen i västliga media från valet i Guinea och har även tidigare betraktats som en modernt tänkande, välutbildad ekonom, med goda internationella kontakter. Det som inte så ofta nämns är att Diallo under åtta år var medlem av den tidigare diktatorn Lansana Contes administration och att den allmänna uppfattningen i Guinea är att han under den tid han arbetade för Conte byggde upp sin förmögenhet genom korruption i samband med att han hade ansvar för många stora transaktioner som genomfördes för nationens räkning, samt att han nu använt sina pengar för att på olika sätt skaffa sig bundsförvanter i samband med presidentvalet.
Cellou Dalein Diallo har befunnit sig i maktposition i Guinea sedan 1990-talet. Efter att först ha arbetat för Guineas Centralbank och för Guineas Bank för Utrikeshandel blev han 1996 utnämnd till minister i den tidigare diktatorn Lansana Contes regering där han fram till 2004 satt på en rad olika ministerposter, innan han slutligen utnämndes till Premiärminister.
Utåt framstod Diallo som reformist och internationellt hade han gott anseende hos olika finansiärer och finansinstitut. Säkert hoppades dessa supportrar också på att Diallo skulle kunna ta över makten från den redan sjuklige presidenten Lansana Conte när han två år senare, 2006, formulerade ett förslag som skulle ge honom personligen ansvar för alla de tyngsta ministerierna – inklusive det för finans och ekonomi samt det för internationellt affärssamarbete – och som innebar att hans medarbetare skulle ersätta flera av Contes minstrar. Cellou Dalein Diallo bad presidenten Lansana Conte att skriva under ett dokument som bekräftade ändringarna. Men när Cellou Dalein Diallo berättade om förändringarna i radio och läste upp det dokument som Conte undertecknat, avbröts sändningen plötsligt av instormande militärer. Nästa dag fick Diallo sparken och presidenten Lansana Conte förklarade att inga förändringar skulle göras. Officiellt var förklaringen att det begåtts formfel i samband med att beslutet fattades. Inofficiellt spekulerades det om att Lansana Conte inte helt förstått vad han skrivit under. Det sas också att presidenten var rasande över vad han såg som ett svek mot honom personligen och att Cellou Dalein Diallo fick lägga sig raklång på marken framför honom i total underkastelse för att be om ursäkt. Han slapp också undan med livet i behåll, till skillnad från många andra personer som konspirerat mot diktatorn. Mer om denna händelse finns på BBC:s hemsida och IRIN:s hemsida. Cellou Dalein Diallo själv, förklarade senare i en intervju för IRIN att han var tacksam för det förtroende han fått under den långa tid han arbetat för Lansana Conte. Först 2007 annonserade oppositionspartiet UDFG att Diallo utsetts till deras partiledare.
Den som känner till hur pengar hanteras i Guinea – det finns inget välfungerande banksystem, istället bärs kontanter i form av stora kassar med sedlar hit och dit och det är svårt att ha absolut kontroll över de summor som betalas ut eller sätts in – kan lätt föreställa sig hur den som har praktiskt ansvar för att hantera stora kontanta summor också kan lockas att använda en del av dem för egen räkning. Det sägs också att Lansana Conte inte hindrade utan snarare uppmuntrade sina medarbetare att ta för sig för egen del, för att de skulle känna sig nöjda och bli starkare knutna till sin president. Detta gällde också inom militären. Dadis Camara som var chef för militärjuntan innan attentatet mot honom, var före kuppen ansvarig för militärens bränsleförsörjning och hade genom denna position också möjlighet att på samma sätt som många andra tillskansa sig kontanter eller se till att underhuggare tillskansade sig kontanter.
Mot denna bakgrund är det motiverat att ställa sig frågan om Cellou Dalein Diallo under sina tio år i Lansana Contes regering verkligen kan ha undgått att smittas av den korruption som bevisligen förekom i stor skala inom administrationen.
Det finns mer att berätta om de etniska motsättningarna i Guinea, men det får vänta till en annan dag. I all korthet kan sägas att Guinea hittills varit ett land där man gift sig över fokgrupps- och språkgränser och där man försökt undvika att isolera sig utan istället har valt att tala om Guinea som ett land och ett folk, med ett gemensamt mål. Att av politiska skäl väcka de motsättningar som ligger och slumrar är oerhört farligt och kan inte gynna några demokratiska intressen i Guinea på lite längre sikt. När ett land befinner sig i transition eller en övergång mellan diktatur och demokrati på det sätt som Guinea just nu gör, är läget instabilt och om det civila samhället inte kan upprätthålla ordningen är risken stor att militären antingen behåller makten ett tag till under förevändning att befolkningen inte är redo för demokrati ännu, eller att revolterande delar av militären försöker ta över makten. Så låt oss hoppas att människorna besinnar sig och att de politiska ledarna tar sitt ansvar genom att uppmana sina anhängare att acceptera valresultatet.
Valresultatet är klart i Guinea. De officiella siffrorna visar att Cellou Dalein Diallo (39,72%) och Alpha Conde (20,67%) blev valets stora vinnare. Valresultatet ska godkännas av högsta domstolen i Guinea på söndag, därefter fastställs datumet för nästa valomgång. Troligen blir det den 18 juli. Notis på RFI:s hemsida
Intervju med Cellou Dalein Diallo på France 24 h – klicka på bilden till höger. Cellou var Guineas premiärminister under General Lansana Conteh, år 2004-2006.
Många guineaner hade samlats utanför presidentpalatset i Conakry under kvällen, men den officiella tiden då resultatet skulle annonseras (20.00 lokal tid) överskreds med många timmar. Anledningen? Valkommitten fick inte lov att störa militärjuntans ledare Sekouba Konaté när han kollade på fotbollsmatchen Ghana-Uruguay…
För att följa rapporteringen via sms, den service som öppnats för allmänheten i Guinea för att säkra en neutral övervakning av valet, gå till sidan http://www.allianceguinea.org/ushahidi/.
På måndag kl 19.00 är det svensk premiär för uppsättningen Cinderama – African Cinderella – på Riksteatern i Hallunda, i samarbete med Ghana National Theatre. Föreställningen, som är 1 timme och 40 minuter lång, är först och främst tänkt för en afrikansk publik och spelas på engelska, med en historieberättare som sammanhållande länk mellan de olika tablåerna. Efter urpremiären i Ghana den 6 mars, på landets självständighetsdag, har Cinderama spelats för över 8500 personer i hemlandet innan det nu är dags för den svenska turnén, med stöd av Svenska Institutet. Den inleds på måndag i Hallunda och avslutas i maj i Falun. Bland annat spelar ensemblen under scenkonstbiennalen för barn och unga, Bibu, i Lund. Biljettpris på måndag 150 kr, 30 kr rabatt med scenkonstpasset. Platser finns fortfarande kvar.
Efo Kodjo Mawugbe
– Turnén och föreställningen är ett resultat av många olika faktorer, säger svenska Francesca Quartey, som regisserat och samarbetat med manusförfattaren – den kände ghanesiske dramatikern Efo Kodjo Mawugbe, prisbelönt konstnärlig ledare för National Theatre of Ghana. De två möttes för några år sedan i Accra och resultatet av det mötet har nu alltså blivit en gemensam produktion, där Riksteatern medverkat i arbetet och Svenska Institutet bidragit. För Francesca själv har projektet varit en del av en process som innebär sammanfattande av både det professionella och det privata.
Francesca Quartey.
– Ser du de här figurerna i dekoren, som ser ut som hjärtan? De är inte hjärtan, de är den grafiska bilden av figuren Sankofa, en fågel som vänder sig bakåt för att plocka upp sitt ägg. ”Go back and get it”, typ. Den symboliserar min process. Jag har tagit till mig att Ghana är en del av mig, min pappa kommer därifrån och även om jag är uppvuxen i Sverige är det en del av mitt arv. Så kändes det inte första gången jag kom dit 1990. Men det har hänt otroligt mycket inte bara för min del sedan dess. Ghana har haft en otroligt positiv utveckling och där finns en stark framtidsoptimism. Jag hoppas kunna göra mer professionellt i Ghana, jag har funderat på att skapa ett kulturcenter.
Ghanas nationalteater har en tradition av att göra familjeteteater med pedagogiska budskap. I den muntliga kulturen är teater, sång och dans (klassiska element i afrikansk teater) en av de bästa formerna för information och undervisning. Exempelvis fick teatern uppleva att det efter en period av uppsökande teaterföreställningar i en av Ghanas tio regioner, där graviditetsrelaterade sjukdomar blivit en av de vanligaste dödsorsakerna bland kvinnor, märktes en stor skillnad – kvinnorna sökte nu upp hälsovården och fick hjälp i tid.
– Den här typen av teater är inte främst talad. Den handlar mycket mer om uttryck och kulturella koder och om kontakten med publiken, att hela tiden ha koll på hur de mår och att de hänger med, säger Francesca. Det är ju förstås väldigt annorlunda teater för mig som är ett barn av Stanislavskij, men den här föreställningen är ju framför allt gjord för en ghanansk publik, så vi har ägnat oss åt att arbeta mycket med uttrycken istället och med andra saker för att få fram en riktigt bra och tajt föreställning.
Dzifa Aku Glikpoe.
Askungesagan är ytterligare en berättelse som vill förmedla ett budskapom barns och kvinnors rättigheter. Berättelsen om Askungen, flickan som får lida på grund av att hon inte är älskad av sin styvmor och hennes döttrar, är universell och har berättats i många olika former världen över. Men temat är också brännande aktuellt, inte minst i Ghana. Att barn växer upp i en styvfamilj är mycket vanligt där, liksom som i de flesta andra afrikanska länder. Ekonomiska skäl, eller personliga, gör att barn lämnas bort – eller själva lämnar hemmet. Ibland tvingas barnet byta familj när en släkting behöver hjälp, eller så får en person som familjen tror ska kunna ge barnet bättre chanser i livet ta hand om det. Men alldeles för ofta blir resultatet att barnet hamnar i en mycket svår situation, utnyttjas för att göra gratis arbete åt styvfamiljen och kränks eller misshandlas psykiskt eller fysiskt av de övriga familjemedlemmarna. Problematiken förekommer också i polygama familjer med flera fruar eller när unga flickor gifts bort med äldre män och kommer till en ny familj där de inte sällan får ta på sig en stor del av ett tungt hushållsarbete.
Edinam Korkor Atatsi.
Flera av ensemblens medlemmar är mycket kända i Ghana och har medverkat i filmer och TV. Ensemblens kanske mest rutinerade skådespelare är Dzifa Aku Glikpoe (senaste film: Scorned, regisserad av Shirley Frampong-Manso, se filmaffischen här) och Edinam Korkor Atatsi, som båda är medlemmar av Abibigromma, den fasta ensemblen i Ghanas Nationalteater – National Drama Company. Edinam Atatsi arbetar också som regissör inom teater och film. De bekräftar att det under de senaste tio åren kommit fram en mängd mycket duktiga kvinnliga regissörer och filmmakare i Ghana.
Thomas K Agbemehian.
Musiken i föreställningen är till stor del traditionell, under pressvisningen framförde ensemblen en bröllopsdans, Bobobor, från Ewefolket. Enda musiker är trummisen Thomas Kweku Agbemehian, från The National Dance Company i Ghana, men han får å andra sidan assistans av alla de andra i ensemblen som sjunger och ackompanjerar med andra rytminstrument och klockor.
Läs mer om ensemblen och om föreställningen på Riksteaterns hemsida, och mer om hur den tagits emot i Ghana på Svenska Institutets hemsida. Läs den blogg som de svenska deltagarna i projektet skrev under sin resa till Ghana. Se Kulturnyheternas inslag (klicka fram till 7:25) Och framför allt, försök hitta en möjlighet att se föreställningen. Här under ytterligare några bilder och en videopromotion från premiären i Ghana.
Det är nu snart två veckor sedan Ramata Diakité – en av de starkt lysande kvinnliga sångerskor från Mali som turnerat världen över och samarbetat med en rad andra berömdheter – gjorde oss en stor afrikansk artist fattigare. Hon dog i sviterna av en hepatitinfektion, bara 35 år gammal. Mycket tråkiga nyheter för alla som älskar Malis musiktradition och det speciella soundet hos sångerskorna från Wassoulou, där hon var född.
Ramata Diakité gav ut sin första platta 1995, men hade sitt verkliga genombrott med cd:n Na (mamma) som kom ut 1999. Hon tilldelades 2006 bland annat utmärkelsen Tamani d’Or som årets bästa kvinnliga artist i Mali – hon hade då släppt plattan Maba i samarbete med labeln Organic Music. Hon blev också (enligt Mali Web) andra kvinnliga artist i Mali efter Oumou Sangaré att sälja sammanlagt över 100.000 plattor.
För bara ett år sen var hon en av höjdpunkterna för många på Ali Farka Toures Festival i Niafounke, vid Nigers stränder och hon har fortsatt att framträda under 2009. Det var inte alls väntat att den långdragna hepatitinfektionen faktiskt skulle ta hennes liv. Hon gifte också om sig så sent som fem veckor innan hon avled.
Managern och vännenErich Ludwig, som hanterat Ramata Diakites webnärvaro, och varit co-manager för henne i samarbete med Organic Music, skriver personligt om samarbetet på sin blogg – där det också finns en fantastisk låt och länkar till vidare läsning och lyssning. Även Markus James, som bland annat var road manager för Ramata i USA, skriver personligt om henne för onlinemagasinet Afropop Worldwide.
Radiointervjuer med våldtagna kvinnor i Conakry, gjorda av reportern Ofeiba Quist-Arcton för den amerikanska radiostationen NPR, ger nu ytterligare skakande bilder av händelserna under den 28 september och därefter. En kvinna berättar bland annat att hon – efter att ha gripits i samband med demonstrationerna – hållits inspärrad i en villa tillsammans med andra kvinnor, de drogades och blev regelbundet våldtagna av ett stort antal män – alla militärer – under flera dagar.
”A woman’s place is in the home. If you want political rallies, we’ll show you political rallies. We’ll show you who’s in command in this country.” artikel, NPR
Hennes lidande tog slut då en soldat upptäckte att han kände henne och befriade henne. Vad som hänt de andra vet hon inte. Hon har inte heller vågat berätta för sin man vad hon varit med om, av rädsla för hans reaktion och av skam.
Corinne Dufka, senior West Africa researcher with New York-based Human Rights Watch, says the group has documented abuses by troops before, but this was different: ”What was new about the sexual violence on Sept. 28 and in the days after has been the public nature of it — the stripping of women, raping them, putting the barrels of guns inside their vaginas,” she says. ”This type of thing has been extremely shocking to Guineans — a very, very conservative society that have simply never seen this type of thing before.” artikel, NPR
Sexuellt våld har kommit att bli ett av de vapen som används av brutala regimer för att slå sönder strukturerna hos politiska motståndare. Att det används allt oftare är också ett tecken på att den strategin fungerar. I ett djupt konservativt och muslimskt samhälle som Guinea är allt uppbyggt kring begrepp som respekt, auktoritet, heder och familj – och kvinnornas heder är knuten till deras sexualitet. Genom att öppet klä av, våldta och skända sina politiska motståndares kvinnor försöker man vända deras män och anhöriga mot dem – och på så sätt vända samhället mot sig självt.
I en mer personlig artikel på NPRs hemsida beskriver reportern Ofeiba Quist-Arcton hur berörd hon blev av de guineanska kvinnornas berättelse. Men hon skriver också att de kvinnor hon mötte var djupt kränkta, men inte knäckta. Länk till artikeln.
Guinean women have a history of being assertive in civil society, a vocal lobby speaking out and challenging successive authoritarian regimes and toxic military governments.
There is no doubt that the women are feeling battered, physically and emotionally. But one doctor told me, her voice full of passion, compassion and indignation, ”With the last breath in my body, I will fight to restore the dignity of our women. The soldiers may have beaten us, they may have raped us, but we will win the battle for decency, democracy and respect in Guinea.” Ofeiba Quist-Arcton, NPR
Organisationen Human Rights Watch har krävt att alla de som fängslats av säkerhetsstyrkorna i samband med demonstrationerna den 28 september omedelbart ska friges, eller få veta vad de anklagas för. På organisationens hemsida finns aktuella artiklar om den senaste händelseutvecklingen i Guinea, men också tidigare dokumentation om brutalitet från militärens sida och oacceptabla förhållanden i landets fängelser. Läs mer på Human Rights Watchs sida för Guinea.
Den arabiska tv-kanalen Al Jazeera har träffat anhöriga till saknade, som ännu inte återfunnits. Juntan anklagas för att ha gömt undan minst hundra kroppar, kanske fler. Reportern Yvonne Ndege har träffat också ordföranden för Guineas Human Rights Commission, Thierno Maadio. Varning för starka bilder.
Nu på morgonen kom budet om ytterligare ett politiskt mord i Conakry, på Amadou Sadio Sader Diallo, tidigare sekreterare för La jeunesse de Conakry, numera ”directeur national adjoint de l’emploi et de la promotion des jeunes”. Beväpnade män tog sig in i hans hem i Dubreka klockan tre på natten mot måndagen, förklarade att de kommit för att döda honom och sköt ihjäl honom mitt framför hans fru och barn. Männen lämnade huset med Diallos två mobiltelefoner. Enligt webbsajten aminata.com har det inte gått att få bekräftat om de beväpnade männen var militärer.
Under den korta tid som har gått sedan händelserna den 28 september i Conakry har alla bilder och tankar förföljt oss och lämnar oss ingen ro. Det svider i våra hjärtan och i vårt skinn. Det känns som om någon skulle ha misshandlat oss också, vi som är så långt borta men ändå så så nära i tanke och känsla. Är Guinea helt i Dadis händer? Är han ensam kvar på spelplanen? Enligt artikel idag på guineenews.org befinner sig de flesta oppositionsledare just nu i exil i utlandet.
Mobilfilmer och mobilbilder, twittrare, bloggare, pressfoton och ögonvittnesskildringar har avslöjat att den självutnämnde presidenten kapten Moussa Dadis Camaras soldater begått de mest fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter och allt vad mänsklig värdighet heter i Conakry. Vi har hört ögonvittnen som talar om massgravar med många fler döda än bara de 157 som räknades in på sjukhusen under dagen den 28 september.
”Troops were ordered to collect bodies in and around a stadium where the military charged into a huge opposition rally and take them to the Alpha Yaya Diallo army camp rather than to morgues, according to a Red Cross source quoted by the AFP news agency” – review on France24.com
Vi har sett bilder på soldater som mördar och lemlästar, knivhugger, våldtar och skändar kvinnor. Döda ungdomar på lit de parade. Förtvivlade anhöriga som letar efter sina barn och släktingar. Vi har hört att skändandet fortsatt, soldaterna har hämtat skadade och våldtagna på sjukhusen och fört bort dem, liksom de även fört bort många demonstranter levande, mot okända öden. Vi har sett att soldater slagit sönder och plundrat hemma hos oppositionella. Vi ser en president som försöker skämta bort allt och beter sig fullständigt irrationellt. En armé som är beväpnad till tänderna – och som verkar bortom all kontroll.
”Camara’s eccentric behaviour has come under the spotlight after a succession of hazy speeches and sudden outbursts of anger in TV appearances.
“Don’t take me for your little boy, I’m president, president of Guinea! (…) You’re not the one who gave me this power, I took it”, said Camara after removing his sunglasses and staring menacingly at a German representative of the European Union during a diplomatic meeting earlier this year.” – review on France24.com
Vem ska rädda Guinea? Med en av Västafrikas mest välutrustade arméer och en befolkning som redan är hårt prövad av fattigdom, analfabetism, skenande inflation, korruption och banditism? En mycket hög andel av guineanerna – nära 50 procent – är ungdomar under 25 år och många av dessa ungdomar är arbetslösa, desillusionerade och desperata. Det är också en av förklaringarna till att så många gått ut på gatorna för att trotsa militärjuntan. Ungdomarna känner att de inte har någon riktig framtid, de ser inte heller någon framtid för landet, samtidigt som de är uppfostrade i traditionen att de kommer från ett stolt land. Ingen förödmjukar eller hunsar en guinean ostraffat, typ.
Guineas historia är berättelsen om ett mycket rikt land med stolta traditioner och oerhörda möjligheter – som allt för länge har plågats av dåligt ledarskap, fattigdom och låg omsorg om befolkningen. Guinea stod emot fransmännen, förödmjukade Frankrikes President de Gaulle när han kom på besök och blev självständigt tidigt, redan 1958. Guinea har enorma rikedomar i form av naturresurser, kultur och ett generöst och modigt folk. Men vad har landets ledare gjort av friheten och rikedomarna? Skrämmande nog verkar det ligga mycket i det någon sa att ”friheten från kolonialismen är numera lika med friheten att bli utsugen av sina egna”.
Under landets förste president efter kolonialismen, Sekou Touré, var situationen stabil, men ur demokratisk synpunkt – särskilt mot slutet av hans nära 30-åriga diktatur – var tillvaron ohållbar för guineanerna, med många politiska fångar och politiska flyktingar. När Sekou Touré dog i början av 1980-talet hoppades alla på en demokratisk utveckling. Förhoppningarna var stora till och med efter det att ett militärbefäl vid namn Lansana Conte tagit makten i en militärkupp. I början av Contes ledarskap såg det också ljusare ut. Politiska flyktingar i exil återvände hem. Driftiga personer började arbeta för en modernisering av landets inre marknad och kontakterna med omvärlden. Men samtidigt blev det allt tydligare att man gick mot ytterligare en diktatur. Mot slutet av sin regim såg Conte ständigt mellan fingrarna med korruptionen runt omkring sig, samtidigt som han såg till att berika sig själv och sin familj, istället för att hjälpa sin befolkning. Allt mer extrema klyftor mellan fattiga och rika i Guinea har bidragit till att öka instabiliteten i landet under de senaste åren.
Den nye självutnämnde presidenten, Moussa Dadis Camara, som numera går under smeknamnet ”Idi Amin” på Conakrys gator, är alltså bara en i raden av exploatörer. När han kom till makten tänkte folk: ”Ok, det är inte bra att de gjorde en kupp, men han kanske kan åstadkomma något, det kan i alla fall inte bli sämre”. Men det har det blivit. Problemen har nu eskalerat till en mycket instabil och farlig situation där spänningarna snabbt skulle kunna slå över i ett inbördeskrig med etniska övertoner. Det utlovade anti-korruptionsarbetet verkar ha landat i att den nuvarande regeringen tagit över intäkterna. Ingen vet vart de återlämnade medlen tagit vägen. Ingen vet heller var de miljarder dollar har tagit vägen som Dadis säger sig ha kammat hem genom en ny överenskommelse om gruvdrift med ett kinesiskt storbolag.
Utvecklingen i Guinea liknar just nu tyvärr på många sätt den utveckling som föregick de utdragna inbördeskrigen i framför allt Sierra Leone men också i Liberia. I en sönderfallande stat där normala samhällsstrukturer inte längre upprätthålls eller existerar – och där militären riskerar att falla sönder i flera mindre grupperingar med olika intressen och olika ledare – lämnas vägen öppen för brutala brott mot befolkningen, illegal droghandel och vapenhandel över gränserna. Att behålla kontrollen över råvarutillgångarna blir då också en central del av maktens intressen och nödvändigt för att kunna behålla kontrollen över landet.
Särskilt Liberias president, Ellen Johnson-Sirleaf, har varnat för utvecklingen i Guinea. Hon har sagt att det skulle kunna destabilisera hela regionen om Guinea kastas in i ett inbördeskrig. Företa Nationerna har lovat att en opartisk kommission ska undersöka händelserna den 28 september, ICC har lovat att granska dem och det har kommit fördömanden från både nationer och nationsförbund. Men hjälper det?
En utländsk intervention framstår som mycket orealistisk i dagsläget, eftersom den självutnämnde presidenten har samlat inte bara vältränade och välutrustade guineanska styrkor omkring sig utan också – enligt uppgifter från flera olika källor – tidigare rebeller och yrkessoldater från gränstrakterna mot Sierra Leone och Liberia. De vilda rykten som just nu sprids i Conakry om en snart förestående fransk bombning av Guinea framstår därför också som rena fantasier – eller ännu värre, goda ursäkter för militären att hålla landet i ett allt hårdare grepp.
Just nu är det onaturligt lungt i Conakry. Lugnet före stormen? Ambassader från ett stort antal länder står nu tomma. Frankrike, Belgien, Kanada, Libanon och USA har alla uppmanat sina medborgare att lämnna landet. US Peace Corps har evakuerats till Mali, flyttlassen gick för snart en vecka sedan. Det är med sorg i hjärtat jag tittar på filmerna från Conakry på YouTube, den här under visar en bilfärd genom ett avslappnat vardagsliv utan soldater i varje gathörn och avslutas vid en känd hotellrestaurang. Och jag frågar mig; kommer Guinea att klara krisen? Kommer det, som en del hoppas, att ”vara över om några dagar, á l’Africain”? Kommer situationen att stabiliseras? Eller behövs det, som andra säger, en total reform av armén för att åstadkomma äkta förändring?
Enligt Human Rights Watchs representant i Conakry dödades minst 157 personer i går i samband med demonstrationerna i Conakry och minst 1253 sårades. Ögonvittnen rapporterade också om våldtäkter och plundrande soldater som verkade “helt drogade”. Ännu idag pågår skottlossning och dödsskjutningar i Conakry och människor håller sig inomhus.
”According to hospital sources that we have spoken to, 157 dead and 1,253 injured have been registered,” said Thierno Maadjou Sow, president of the Guinean Human Rights Organization.
Presidenten Moussa Dadis Camara säger att han inte är ansvarig för massakern, vilket ytterligare ökar oron.
”This clash did not take place because of me,” he told French state broadcaster RFI, adding that he would soon convene a meeting with leaders in Guinea to decide on his candidacy.
Camara väckte hopp hos befolkningen när han tog makten i en militärkupp timmarna efter Lansana Contes död för över ett halvår sedan och lovade att ta itu med korruption, droghandel och utförsäljning av landets naturtillgångar. Men när han för ett tag sedan annonserade att han själv överväger att kandidera i de val som utlysts till januari 2010 väckte detta starka känslor hos guineanerna. Under september har flera protestmöten hållits. Myndigheterna hade nyligen utfärdat ett mötesförbud, men trots detta samlades tusentals människor alltså på stadion i centrala Conakry tillsammans med oppositionsledarna, för att visa sitt missnöje med militärregimen. Bilder har kommit från Conakry som visar gator packade med tusentals demonstranter.
De internationella reaktionerna på blodbadet har inte låtit vänta på sig. Frankrike har beslutat att omedelbart dra in allt militärt och ekonomiskt stöd till Guinea, människorättsorganisationer, Afrikanska Unionen och Förenta Nationernas ledare har fördömt våldet. För mer info, videor och bilder, följ länkarna här under.
Under måndagen kom det rapporter från Conakry i Guinea, Västafrika om blodiga demonstrationer. Ett oppositionsmöte, mot militärjuntan, hade samlats på stadion nära stadens centrum, med ledare för oppositionspartierna i spetsen. Militär som kommenderats till platsen bestämde sig för att stoppa mötet och använde tårgas och skarpa skott. Det var de ökända röda baskrarna som enligt rapporterna stod för insatsen.
Klipp ur Le Figaro
Många demonstranter arresterades och av de artiklar som skrivits under dagen framgår att det kan vara långt över hundra människor som dödats av militärernas kulor. Enligt France 24 hade en Röda Korsmedarbetare uppgett att befälhavare för militären beordrat att kroppar skulle föras till militärförläggning istället för till sjukhus. Nära nittio kroppar hade räknats in vid olika sjukhus och ytterligare ett stort antal kroppar hade förts till en militärförläggning, rapporterade ögonvittnen, som sa att militären ”kallblodigt slaktade demonstranter” och kallade händelserna för “ett veritabelt blodbad”.
Två oppositionsledare ska enligt ögonvittnen ligga på sjukhus med allvarliga skador, och ytterligare en eller två har gripits och förts till militärförläggningar av soldater. Läs mer i artiklar från BBC, Al Jazeera, Sydney Herald mfl.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fördömde ”övervåldet från de guineanska trupperna” i ett uttalande från FN under dagen:
”The Secretary General deplores the use of force by the armed and security forces in Guinea to disperse the demonstrations that took place in the capital, Conakry,” ”He is shocked by the loss of life, the high number of people injured and the destruction of property, as a result of the excessive use of force,” ”He urges authorities and security forces to exercise maximum restraint and to uphold the rule of law, including respect for basic human rights.” ”And he appeales to all stakeholders in the west African country ”to commit to a peaceful, consensual transitional process in the country through the early holding of credible and transparent elections.”
Om ni inte redan vet om, eller har besökt, Cinemafricas filmfestival som äger rum i Stockholm 4-15 februari, så informera er och gå dit! Programet finns här. Med många bra filmer!
Cinemafrica har nu framgångsrikt i många år serverat oss afrikansk film, i ett urval bortom exotism och förskönande. Årets festival är den nionde och temat är diaspora och identitet, med 26 filmer från 16 länder i tablån. Dagens Nyheter har intervjuat festivalgeneralen Sandra Olivegren. som berättar att festivalen i första hand vill visa filmer av afrikaner, om Afrika. Och så delar festivalen ut ett pris. Vinnande film får 10.000 kronor och distribution genom Folkets Bio.
Imorron är det fest på restaurangen Ethio Star, missa inte det. En spännande artist som är ”ny i stan”, Alain Samba på saxofon, spelar tillsammans med en löst sammansatt grupp på Cinemafricas arrangemang. Och till helgen blir det flera intressanta seminarier. Kolla här – och klicka på den stora pilen för att se tider och platser!
tillsammans med oppositionsledarna, för att visa sitt missnöje med militärregimen. Bilder har kommit från Conakry som visar gator packade med tusentals demonstranter.
Aminata.nu 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.